Cecile. Jag säger detta endast för att göra min tant till viljes! Och ni ser det, jag säger det utan ansträngning, utan saknad. — Man kan inte vara mera förtjust, mera hänryckt! . . Ja min herre, ni kan inte förstå hvilken lycka . . hvilken glädje jag känner . . Också är jag stolt . . glad . . lycklig . . jag skrattar . . jag skrattar till och med så . . så att tårarne komma mig i ögonen!
Frun (med utbrott). Cecile!
Ernest (mycket upprörd). Mamsell!
Frun. Cecile! jag har begått för många dårskaper, för att inte en gång begå en förnuftig handling . . och efter det stod skrifvet i stjernorna att allt skulle sluta som en vanlig komedi, så . . (till Ernest) Er hand, min vän! (förenar dem) Seså, nu förenar jag er! Varen lyckliga!
Cecile. Min goda tant!
Ernest. Min bästa tant — — (hejdar sig) Ah, förlåt!
Frun. Hvad fattas er?
Ernest (gladt). Efter er bekännelse här för en stund sedan, vågar jag inte mer — —
Frun. Var lugn, och försök blott! Ni har ingenting att frukta! Jag har aldrig älskat er . . . men jag ansvarar inte för att jag inte kommer att göra det! Er hand, min nevö! Jag hade svurit att ni skulle bli min Ceciles make . . det var min plan!
Ernest. Och ni Cecile . . ni tiger? . .