Frun. Ett ögonblick . . herr Duplessis’ välde är ännu inte officiellt erkändt . . jag har ingenting bifallit . . och bifaller ingenting som inte du samtycker till, Cecile!
Ernest. Mamsells samtycke har ni redan!
Cecile. Mitt samtycke?
Frun. Ja mitt barn, jag önskar höra dig sjelf säga att herr Ernest Duplessis är ett godt parti, att han är en ädel, oegennyttig, varmhjertad ung man, och att hvarje qvinna kan skatta sig lycklig att få honom till make. — Jag väntar att få höra detta, ty herr Duplessis kan inte utan din tillåtelse blifva medlem af vår familj!
Cecile. Men jag tillåter det gerna, min tant!
Ernest. Hon tillåter det!
Cecile. Och jag tvekar alls icke att upprepa, det herr Duplessis har alla de egenskaper som . . som ni nyss nämnde . . och vore det också inte så, så skulle ert val vara mig tillfyllest, min tant.
Frun. Men du säger mig inte . . .
Cecile. Att herr Ernest är det bästa parti som finns? Jo visst, jag säger det ju, min tant, för att [36] göra er till viljes! Jag skall också säga — efter som ni tvingar mig — all hans språk är ädelt, hans uppförande värdigt, hans själ upphöjd . . och att det vore den största orättvisa man kunde begå . . att inte intressera sig för honom sedan man sett honom . . och att, sedan man lärt känna honom, inte älska honom!
Ernest. Min fröken!