— Jag tror där är lika bra hufvud på dig som på honom — å bevars! Det var jamen ett sant ord, sa prosten godmodigt. Men nog ska jag finna på någon utväg. Hör du, Helena! ska jag vara din böneman? Du ska slippa att ge mig några strumpeband för besväret.
Hon kunde inte låta bli att skratta, fastän tårarna pärlade på hennes kinder.
— Inte skulle väl prosten vilja göra sig besvär med nåt sådant? sa hon.
Men blicken tindrade.
— Hvarför skulle inte en gammal präst kunna försöka på att göra en tjänst mot en sjåpig tösunge, som ligger och lipar om nätterna och låter en duktig karl gå och sucka om dagarna? Ska inte människorna lätta hvarandras bördor? Jag måtte inte ha inplantat katekesen riktigt hos dig, innan du läste dig fram! 12 Nu vet jag, hur det ska gå till. Du går ut — nu, i denna dag, som i dag är — och söker få fatt i honom och ber honom titta in till mig i kväll. Du kan ju säga honom, att det är fråga om prästgårdstjänsten, så att han inte tror, att han skall stå enskild skrift, om han nu skulle ha något på sitt samvete. Det tror jag då inte, men du misstänker honom naturligtvis för allting.
— Det gör jag visst inte! sa hon eftertryckligt.
— Nå, ge dig då i väg och få honom i vingabenet och säg till honom!
— Det skulle jag väl kunna våga mig på, sa hon tveksamt.
— Så tycker jag med! sa prosten torrt.
— Nu är jag tvungen att fråga prosten om en sak.