— Slet du bandet, är det din skyldighet att ta första steget — förstår du inte det? Och i sådant är en kvinna alltid »nimmare i nyporna» än en karl. Ni ä ju båda två bra människor med godt anseende hos alla.
— Jag skulle inte kunna! sa hon sakta.
— Håller du inte en smula af honom då?
— Visst gör jag det — för prosten kan jag ju godt erkänna det. Så fort jag hade sagt nej, var jag på det klara genast. Och hade han frågat en gång till, hade svaret blifvit helt annorlunda. Jag har legat 11 och gråtit många nätter för det se — se’n! sa hon och smålipade.
— Ni ä roliga, ni kvinnor! sa prosten och smålog.
— Det sa Jesper också — samma kväll, erkände hon naivt.
— Där ä hufvud på skaft på den där — det har jag alltid sagt. Men då är ju hela saken enkel som fot i strumpa?
Hon bara skakade på hufvudet.
— Du kan väl begripa, att ni inte får gå bägge två och plåga er på hvar sitt håll på detta viset! sa prosten ifrigt. Det skulle då väl vara ynkligt, om inte jag, som är både filosofie och teologie doktor, skulle kunna reda ut den här härfvan.
— Aldrig så mycken lärdom hjälper inte i kärlekssaker, sa hon.