— Jag hade tänkt lite på Jesper här inne hos häradsdomarens. Det är en dunderpojke. Hur är det? Har du inte också tänkt på honom någon gång i världen? Jag tycker, jag har hört en fågel kvittra om någonting ditåt?
— Nog har han frågat mig och det mer än en gång. 10
— Nåå?
— Sista gången sa jag rent nej.
— Hvarför det då?
— Jag har sett så mycket tråk hemma, när jag var liten. Far och mor lefde som hund och katt, ja, det är då inte någon riktig liknelse, för mor bara teg och led. Men då förstod jag, att se’n en är vigd och smidd vid någon, är det för sent att ångra sig.
— På hur många ställen tror du inte, att enigheten är för smalt tillklippt? Men det skall väl inte skrämma alla andra! En får väl lita en smula på Vår Herre och på hvad hjärtat säger. Där trillade en tegelpanna från kyrkotaket i fjol och tog döden på den gamle kyrkvaktaren, som stod nedanför och klippte buxbomshäcken — skulle nu ingen människa våga nalkas Guds hus af fruktan, att en panna skulle falla ner och slå ihjäl alla i församlingen? Skildes ni i vredesmod?
— Nä jösses! Han bad mig låta honom veta, om jag skulle bli på det klara med mig själf.
— Och det har du aldrig gjort?
— Bevares väl! Jag skulle skäms ögonen af mig.