III.
Två år hade gått. Helena och Jesper sågo som oftast hvarandra, både i kyrkan och därhemma, hälsade kort men taltes aldrig närmare vid. Bägge två hade slutat upp att gå på dans.
Så en dag säger prosten till Helena:
— Nå, mitt barn! Hur ska vi ha det nästa år? Blir du kvar?
— Ja, vill prosten ha mig, så stannar jag. Åtminstone har jag inte tänkt annat.
— Ser du, jag trodde att du möjligen tänkte på att gifta dig?
Hon blef röd som ett blod.
— Som du vet, fortsatte prosten utan att låtsa om något, så flyttar Magnus, så jag är tvungen att skaffa mig en annan prästadräng. Kunde jag få en gift, så vore det bäst på alla vis, och han kunde få de två rummen i gafveln på loglängan. Hade du nu haft någon i tankarna, så kunde han och du ha blifvit ett par och så kunde du hjälpt till lite här i prästgården efter tid och lägenhet — det kunde ju alltid varit bra att fylla någon rynka med, hva?
Helena bara fingrade på förklädet utan att kunna få fram ett enda ord.