Evangelina förstod inte far sin, men hon lydde som ett snällt barn. Och att uppfylla fjärde budet är något, som löfte med sig hafver.
Hon gick in och tvådde sig och gnodde sig och hon skurade till och med halsen, fast det var midt i veckan. Och när akten var slutad, sken skinnet och hårtestarna hade måst foga sig i sitt öde. Fuktade med sirapsdricka, lågo de släta och fridfulla som en insjö i sommarkväll, belyst af solens sjunkande röda strålar. Så tog hon på sig mors gamla utsydda tröja från 1749, satte ny silkesduk i halsen, tog fin vadmalskjortel och silkeschalett samt stoppade kyrkenäsduken och luktvattensflaskan i fickan, sedan hon gnuggat ett par lavendelkvistar i händerna för att »lukta som folk om näfvarna».
Gubben kom på utsatt tid i full stass: med stor röd yllehalsduk, som gick upp öfver öronen i trots af det soliga vädret, i kapuschong, nyköpt piska och kragstöflar. Och så bar det af.
Men den, som glodde och gapade, när den fina skjutsen körde in på hans gård, det var Kristoffer Andreasson. Han låg som vanligt och dåsade i kakelugnsbänken, reste sig då och då upp till hälften och tog en liten slurk ur toddyn, som påbörjades på morgonen samt »förfotades» hela dagen.
I brådskan fick karlstackaren höger toffla på vänster 21 fot, och räfskinnskasketten blef satt bakvändt, så att skärmen fick in plats i nacken. Men i alla fall gick han ut — »Fiffen» var ju en välbetrodd man.
— Hvad i jössu namn vill ni? var hans första uppriktiga och förbluffade fråga.
Evangelina såg förstulet på honom.
— Så han ser ut! hviskade hon till sin far. Se! Tårna sitta på galen sida på fötterna på honom. Vi vända och resa genast hem igen.
— Håll nosen på dig, tös! sa han argt men tyst.