— Usch nej, jag kan inte, far!

— Tig, unge! God dag, god dag, min käre Kristoffer! Håhåja, vi ha varit ute och åkt ett slag och rastat ungföljorna. Och så säger jag till Lina här: Vi ska en gång köra in och se hur Kristoffer har det: han ska ju ha gjort stugelängan så fin, fast den inte är rent ny. Och så är det något som jag tycker så mycket om hos Kristoffer, säger jag, och det är det, att han aldrig gör sig till och säger ett och menar ett annat, utan han är en rätt israelit, i hvilken intet svek är. Och som han sköter sitt landtbruk! Inga nymodigheter, men ändå utmärkt, rent. Men vi vilja inte komma och vålla omak och stanna inte — jag ville bara köra in och se hur här såg ut nu för tiden här på gården.

— Ååh! Stigen in, när ni ha kommit hit! Gån in om dörren!

— Ja, tack! sa »Fiffen». Att gå genom fönstren har aldrig varit min sak.

Och så fingo gubbarna sig ett godt grin.

Kristoffer gick ut och kom igen. Han var ute både länge och väl, och var gång som han kom tillbaka, hade han bytt om något nytt plagg. Slutligen 22 uppenbarade sig något gammalt, torrt och visset, som skulle föreställa en husförestånderska eller trotjänarinna, som spände ögonen alldeles otäckt i Evangelina, fräste och småspottade men till slut kom in med kaffe och smör och bröd och äggakaka och lammalår och »gök», fastän det inte var konjak eller ens rom utan endast »finkelura».

Nå, de åto och drucko. Och så småningom töade de upp — som alla människor brukade göra, när »Fiffen» hade haft dem om hand en liten taga och fått mjuka upp deras ytterhud. Han berättade historier om den och den och talte om deras kärleksroman. Och han började fumla med knogarna i sina ögon och sa, att en sådan roman som hans och nu saligen i Herranom aflidna Kajsa Britas — ja, det hade väl knappt funnits i Småland förr, fastän där hade funnits folk, som både förstått sig på kärlek och gjort vers om det. Sådana som Linné, som hade varit blomsterkonung och skrifvit »Axel och Maria», och en biskop, som hade funnit upp en liten blomma, som hette Linneja och var uppkallad efter den andre, hvarjämte han hade skrifvit något om en konfirmation i Skatelöf, där Kristina Nilsson blef född en gång i världen, hon som kan sjunga som himmelens änglar.

Han pratade på, så att stackars Kristoffer fick inte en syl i vädret. Och när de hade lagt in tillräckligt med lammalår och »stångjärn» — som brännvinet då för tiden kallades — steg »Fiffen» upp, gick bort till gamle Kristoffer, lade kärligt sin arm om hans hals, kysste honom enligt gammaldags sed ljudligt på kinden och sa:

— Många gånger har jag farit här förbi, men jag har aldrig kört in — jag visste ju inte så noga, 23 hurudan du var. Och vi smålänningar se gärna opp i allting. Men alltid har jag tyckt att det har varit en hälsickes synd om dig att du ska gå här som en pelikan i öknen och inte ha någon att luta ditt hufvud till. Lina och jag ha talt oräkneliga gånger om dig. Hon är ju blyg annars men för sin gamle far öppnar hon sitt hjärta. Och så har hon sagt så: en sådan rask och rustande karl i sitt arbete som han — det få vi allt leta efter i sju kyrksocknar, och Herren har välsignat hans arbete — se en sådan massa nötkreatur han har på bete år efter år. Nu kommer jag in och ser, hur du har det, Kristoffer; du bor som en kung, du Kristoffer, men du har ledsamt, Kristoffer. Det syns: du tar tofflorna galet på dig. Och nu ska jag säga dig min hjärtans mening: kan hon förljufva ditt unga lif i din ålders dallrande höst, så har både hon och du min välsignelse. För detta är en glad, en välsignad dag. Hennes systrar ha alla flugit ut ur boet: min välsignelse har följt dem och lagt sig öfver dem som en molnstod. Hon har ett hjärta. Ett hjärta för sin far. Hon ville helst bli hemma och vara mitt allt intill min sista stund — ingen vet hur ömhjärtad hon är. Men jag har suttit och sett på henne i dag. Jag har sett hur hennes hjärta smälter, när hon tänker på din enslighet, Kristoffer, och hon ska få bli din maka, trösta dig och förljufva dina dagar. Det hjälper inte du vinkar, tös. Jag förstår, att du känner dig schönerad, men ser du, mitt barn, jag är en rättfram man och säger min mening. Och så är Kristoffer. Och nu tiger du. Ser du så glad han blef, Lina! Tag honom i famn, tösen min — tag honom i famn — jag befaller dig det. Och Herren vare med eder liksom med eder vare ock 24 Herren! Detta var en härlig, välsignad, lycksalig, oförglömmelig stund.

Som en lydig dotter ägnar och anstår, gick Evangelina bort och tog Kristoffer om halsen och lade sin kind mot hans.