— Seså, tös! Sitt nu inte och gör dig till, utan ge honom en kyss! Jag har ju så tidt hört hur mycket du har tänkt på honom.
Hon lydde, förstås.
Kristoffer satt som förlamad. Snapsarna, maten och detta snack, som aldrig stannade af utan var som ett kvarnfall, hade alldeles bedöfvat honom. Han hade inte ens hunnit få klart för sig hvad meningen var med »Fiffens» senaste långa tal, förrän han kände kyssen på sina läppar. Först höll han på att fråga, hvad i hundingen det här var för spektakel och om han inte skulle kunna få vara i fred i sitt eget hus. Men han fick inte fram ett ord förrän han stod omsluten af två mycket senfulla kvinnoarmar och med »Fiffens» hand välsignande på sin kala hufvudskalleplats. För första gången i sitt lif svimmade han — lyckligtvis så, att han föll med hufvudet i Evangelinas knä och kroppen i kakelugnsbänken.
— Ser du, hur han håller af dig, barnet mitt! sa »Fiffen». Han dånade af. Jaja, en sådan öfversvinnelig glädje är inte så lätt att bära: det finns de, som ha dött som torskar på fläcken af salighet.
Om en stund kryade den lycklige fästmannen till, vaknade slutligen opp riktigt och stirrade vildt omkring sig. Men Evangelina lade armarna åter om hans hals, drog honom intill mormors utsydda tröja från år 1749 och sa smeksamt: 25
— Din väntans tid ska inte bli lång, och se’n ska vi aldrig skiljas mer.
From som ett lamm, det till slaktning ledes, lät Kristoffer henne göra med honom som hon ville. Först efter en lång stund bemannade han sig så pass, att han kunde ropa:
— Eljena! Din hundingens mara! Kommer du aldrig med toddyvattnet?
Det kom, blef glam och glädje. »Fiffen» pratade, så att Kristoffer visste inte hvarken ut eller in. Och emellanåt kysste och kelade Evangelina med honom. Så småningom fattade den gamle enstöringen eld. Innan »Fiffen» och Evangelina reste, hade Kristoffer blifvit så uppiggad och varm, att han själf kysst tösen två gånger och högtidligen lofvat att dagen därpå göra besök hos sin trolofvade.