Där gick nu tösalifvet, klädd i högtidsstass, dagen efter och bullade opp allt hvad tänkas kunde. Men den, som inte kom, det var Kristoffer. Han låg hemma och led af »kopparslagare». Därtill kom, att han inte hade riktigt klart för sig allt som händt kvällen förut: han hade en dunkel aning om kyssar och äktenskapslöfte, men han var inte säker att han inte också gått i borgen för nå’nting, fast han inte kunde begripa hvad det kunde ha varit. Han låste portarna, löste hunden och gjorde ett heligt löfte att aldrig låta främmande människor — och allraminst kyssalystna töser — komma in på hans gård mer. Ånej — han skulle allt veta hvad han gjorde en annan gång. Och hundingen inte skulle han vara så dum och plocka 26 fram sin gamla rom — den hade ju gått till de galater.
Så låg han där i dödsens ångest i ett par, tre dar. Ingen slapp in på gården. Antagligen skulle där aldrig blifvit något af hela historien, om inte den där svenska afundsjukan, som gör så mycket ondt, hade kommit med i historien.
Men nu hade Kristoffer en gammal moster, som inte tålte honom och inte sig själf och inte någon annan heller. Hon fick reda på giftermålsplanen och gick ner till Kristoffer och seglade in genom något torfhus eller på annan bakväg. Och när hon kom in till den dödskrämde Kristoffer och skällde ut honom för hans dumhet att på gamla dar gå och låta ett fruntimmer drifva med sig, bredde hon tjockt med ovett på.
Kristoffer blef himlaarg: han skulle visa dem, att han inte alls gick på grafvens brädd och han skulle ta ut lysning och gifta sig och hålla kristnagille och kyrkogångsgille. Och därmed klädde han sig i söndagsdräkt och gick upp till »Fiffens».
»Fiffen» hade ju genom kunskapare reda på allt. Han tog mycket kyligt mot Kristoffer.
— Nej, lilla bror, sa han. Är det så att du står under förmynderskap af dina mostrar eller fastrar, så ska vi inte tala om det där. Vi kunna vara lika goda vänner, du och jag, men ser du, min dotter gifter sig inte med en käring utan med en, som är karl för sin hatt och vet hvad han vill. En vacker dag skulle de komma och bestämma hur du skulle klä dig och när ni två finge kyssas och om ni finge köpa för mer än femtio öre kaffe åt gången. Sådant ligger inte för hvarken mig eller min tös, ser du! Den som ska in i 27 vår släkt, han ska inte låta leda sig utan handla som han själf vill.
Nu blef Kristoffer alldeles vild. Han skulle visa, att han inte krusade gamla käringar. Och nu var det bara en sak han ville: »Fiffen» och Evangelina skulle just i dag — genast — på fläcken resa till prästen och ta ut lysning.
— Du får förlåta honom och vedergälla ondt med godt! sa »Fiffen» till Evangelina.
Hon snyftade.
— Han blir nog bättre, när ni lefvat samman en tid! tröstade gubben. Tänk på hvad kvinnan förmår!