II.
»Kluddaren» var inte liksom »Kladdaren» ett öknamn utan ett hedersnamn. Så är det ofta nog med sådana namn, som allmogen ger någon af sin egen krets. Och hade Emil Ingvarsson kommit att lämna sin fäderneby, behöft slita för att komma fram och tagit konsten att »göra gubbar» på rena allvaret, hade kanske hans namn nu haft lika god klang som Calle Larssons eller Karl Aspelins, Vicke Andréns eller Jenny Nyströms.
Redan som barnunge visade Emil alldeles utpräglade anlag för konst så vidt det gällde att med teckning efterhärma naturen. Drack han mjölk eller kaffe och därvid spillde på bordet, såsom barn ju ofta nog för sed hafva, var det hans förtjusning att sitta och peta med fingret i våttet, tills han fick fram en gris, en ko, en häst eller en höna, allt efter som det föll honom in. Helst ritade han fyrbenta djur: de voro så lätta att skilja åt. Hästar hade yfvig man, kon horn och grisen knorr på svansen.
När pojken var 7—8 år gammal, hade han ritat af alla byns pojkar och märkligare kreatur med träkol eller tjära på faderns hvita stugulänga, så långt den räckte. Stryk fick han i långa banor och ovett utan all ände, men det var som att slå vatten på gåsen.
I skolan ritade han af »mästers» långa »snushorn» på svarta taflans framsida och den grannaste tösen på baksidan. Och det lyckades så bra, att han snart inte behöfde sätta ut tösens namn. När han nu fått smörj för den första bilden och glåpord af den afritades 31 afundsjuka kamrater för den andra, snyltade han sig vanligen på friminuterna till en kaka eller karamell af den afbildade tösen. I nödfall höll han till godo med en kyss. För sådana hade han nämligen redan tidigt en utpräglad smak. Klockaren, som visste allt eller åtminstone sökte uppvisa skäl för allt, påstod att det kom sig däraf, att Emils föräldrar till en början mest lefde på kärlek och fåglasång, innan de blefvo rika och olyckliga i sitt äktenskap.
Med tiden blef han för resten »mästers» favorit. När den gamle katekesinpiskaren, som för öfrigt var barnkär och snäll trots sin bistra min, en dag gick åstad och fyllde femtio år, var det Emil, som tog mod till sig och skref följande kväde på svarta taflan inom en krans af rosor, liljor och lika märkliga som däjeliga blader:
| »Af hjärtat nu vi önska, | |
| att läraren måtte grönska. | |
| Ty han är vår älskade lärare, | |
| och ingen är oss kärare. | |
| Må städse han bli rask och frisk | |
| och vi vara snälla, så att vi slippa pisk.» |
Det syns genast att detta kväde gick från hjärtat eller kanske snarare från ryggtaflan, som hade svårt att glömma gamla minnen, som tydligen gjort ett djupt, smärtsamt och outplånligt intryck. Också är ju sista versen mycket längre och innehållsrikare än de andra.
Men kvädet gick också till hjärtat. I glädjen och förtjusningen öfver dessa däjliga, rimmade rader och den väldiga spettkaka, som de andra barnen för sammanskjutna slantar beställt hos kantor Svenssons 32 fru, som var konstnärinna i konsten att baka spettkakor, gick läraren så långt att han vid kafferepet i skolsalen högtidligen lofvade att låsa in rottingen. Men han sa också: »Ve den människas barn, för hvars skull den sedan varder åter framtagen och ve det barnets ändalykt!»