Under konfirmationstiden redde sig Emil mycket bra. Hans mor hade sytt ihop hans fickor och undersökte utan barmhärtighet hans kläder, innan han skulle gå till prästen. Fanns då någon penna eller pappersbit undangömd ens på de märkvärdigaste ställen, blef den utan miskund anammad. Hon var nämligen rädd att pojkarackaren skulle sitta och rita af pastorn också, bli bortkörd från konfirmationen och utskämd för alla sina dar i jordelifvet samt evigt fördömd i det tillkommande. Dag och natt tiggde hon pojken om att hålla sig i skinnet, och han gjorde så samt slapp fram.

Sedan börjades emellertid en period af tallösa kludderier och mycken visdiktning. I ett afseende var Emil Ingvarsson olik alla andra bypoeter: han var hvarken fruktad, hatad eller afundad, utan jämnåriga som andra sågo hans framgång med lugn. Hans visor såväl som hans bilder voro roliga, någon gång lite »klatschiga» men i alla fall, vare sig det nu gällde ord eller bild, så hjärtans godmodiga att man ordentligen slogs om att bli besjungen eller afkonterfejad.

— Hvarför kan du aldrig göra en liten vers om mig? sporde mer än en af byns täcka tärnor. Och egentligen var Emil aldrig rent omedgörlig, helst om tösen såg treflig ut och han i förskott fick ut sin skaldelön uti samma mynt, som han varit van att för sina bilder på svarta taflans baksida få uppbära under skoltiden. 33

Därför svärmade han också kring alla flickor, yr som en snurra, bara de sågo bra ut eller voro riktigt glada. Och därför hade nästan alla töser i byn en liten versstump af honom eller några kostliga bilder från dansgillen, lekstugor eller marknader. Han hörde hemma öfverallt liksom spelmannen, sotaren och tiggaren, fast mera välkommen än de två sistnämnda. Han förde solsken med sig, sa klockaren, och gamla gummor blefvo som unga jäntor, när de sågo och hörde honom. I prästgården var han som barn i huset och kallade prosten för farbror.

III.

»Kluddarens» fädernehem låg alldeles midtför »Kladdarens» kvarn. Gubben Ingvar hörde till dessa gammaldags trygga, säfliga, hjärtesnälla, menlösa slättbor, som voro så vanliga förr i världen, då sekterism, fackföreningar och spekulationer ännu voro en saga blott, då den fäderneärfda tron var för helig att ställas under debatt, om också den för de allra flesta var mest ett ord, då en cession väckte ordentligt uppseende och stämplade den, som gjort den, såsom en människa, den där visserligen ej förlorat medborgerligt förtroende, men som ingen kunde hysa förtroende till, och då en af de gamla släkterna i en by skulle ansett det som en evig skam att låta stamhemmanet gå ur släktens händer. Alla nyheter såg gubben med misstro; den nya tiden ville han inte höra talas om. Hade Abrahams, Isaks och Jakobs Gud låtit hans fader och förfäder väl gå, skulle han nog göra så allt framgent utan både dränering och »säckagödsel», sa Ingvar och nickade sakta. 34

Naturligtvis hade Emil och Selma ofta träffats och varit mycket samman under uppväxtåren.

Emil sa en gång till sin mor:

— Det är någonting särskildt med den flickan. De andra tösungarna här i byn äro som karameller: en kan inte låta bli att föra dem till munnen, men det blir en äcklig smak bakefter. Selma är mer som de här små sockerpullorna, som de ha i glasägg nere hos prostens påsktiden: de ä hvita och fina och vackra och alls inte klistriga, utan innerst sitter där ett kumminkorn, och det sätter krydda och smak på det hela. En får alltid gå och tvätta sig om händerna, när en har ätit karameller, men så är det inte med sockerpullorna.

— Hör du, pojke! sa gumman. Kan jag läsa rätt i dina ögon, så är du ju alldeles förtjust i barnet! Hm! Nå, har du inte frågat henne?