— Inte kysst henne en gång — och hon är väl nästan den enda af mina skolkamrater, jag kan säga det om.
— Ja, du har då alla dar varit en riktig slickemun!
— Därför är jag också led vid konfekt, om den ligger på en hylla, där jag kan ta den, när jag vill.
— Inte har jag något mot Selma — tala du vid henne! Egentligen har jag just inte tyckt mycket om din evinnerliga kurtis med töserna här. Men en mor ser ju igenom fingrarna med en hel hop, när det gäller hennes egen son, och en sak har jag alltid varit säker på: att ingen tös skulle behöfva gå och fälla tårar för din skull. Du kysser alla, liksom en annan pojke tar dem i hand. Men de äro glada vid dig — inte för din egen skull utan för de gåfvor, som vår Herre 35 har gett dig — det ska du aldrig glömma. Och nu ska jag säga dig något. Majstången ska resas här i år, och här ska midsommarsgillet firas. Passa på vid något lämpligt tillfälle, kläm in henne i något hörn och släpp henne inte, förrän hon har svarat!
IV.
Glädjen stod högt öfver takåsen på »Kluddarens» fädernegård, och majstången likaså. I trädgården i den allra största bersån var dukadt ett rundt bord, där toddyvirke, punsch, vin och saft trifdes i idyllisk endräkt. Hit inbjödos »Kluddarens» bästa vänner och skolkamrater af båda könen allt emellanåt — ungdomen i allmänhet hade sina bord med »sammansalad» välfägnad ute på gården ett stycke från majstången. Naturligtvis betraktades det som en heder att bli inbjuden till Emils löfsal, och kringom den kretsade som kråkor en hel hop icke minst af byns rikaste och mest firade pojkar och töser från åbohemmanen.
Emil var ute och svängde sig i nästan hvarenda dans. Detta gjorde att hans bekanta gingo ut och in i bersån och sågo sig till godo »utan krus och suppleanger» — som barnmorskan sa, hon som alltid ville vara så fin, eftersom hon gått i »flickskolepensionsanstalt». Det gjorde, att bersån stundom var smäckfull och stundom alldeles tom.
Och på det viset bar det så till att ut på kvällskvisten, när sommarsolen redan hade sjunkit och trötta utdansade ben börjat bli tunga, kom Emil in i löfsalen och fann lilla Selma sittande där alldeles ensam. 36 Röd och flämtande efter dansen — det riktigt ångade af henne.
Han trugade i henne ett glas saft och tog själf ett glas punsch. Och så sutto de där. Det lade sig med ens den där underliga stämningen öfver dem, som så ofta griper oss en sommarnatt. Allt gammalt färglöst är som förgånget, framtiden synes rosenfärgad men lika fjärran som den morgonrodnad, hvilken redan kan skymtas i öster. Man tycker det är så härligt att lefva, att man ovillkorligen måste tänka på döden — bara för att med tanken och drömmen mäta, hur mycket af lifvets glädje man skall kunna hinna att förvärfva, innan liemannen kommer.
— Du, Emil! sa Selma om en stund tveksamt.