Därmed lade hon armarna omkring hans hals.
— Ditt lilla spöke! Nu ska du också kyssa mig. Med första kyss, som du själf hjärtligt och uppriktigt och af innersta själ och hjärta ger mig, stryker du ett streck öfver alla andra, och så ä de glömda. 38
Där gled ett vemodigt leende öfver hennes lilla täcka anlete.
— Tror du? Är du säker att jag glömmer det lika fort som du? och att du glömmer dem själf?
— Ja, om du bara tänker på att du har gett mig ditt hjärta och din tro och hela ditt lilla väsen — det har jag aldrig bedt någon annan om eller fått det.
Så kysste hon honom varmt och länge.
— Vet du, hvilken vers jag tyckte bäst om? sa hon se’n.
— Nej.
— Den sista:
| »Dör uti sin knopp | |
| det skönsta kärlekshopp, | |
| som i hjärtat opp | |
| rann under lifvets lopp — | |
| samla bladen ömt, | |
| ty hvad ditt minne gömt | |
| bär alltid sommarfägring, | |
| och fagrast är just hvad du drömt.» |