— Just därför skulle det vara spritter nytt. Men 37 är det nu så, att du inte vill ge mig en kyss, så ge mig ditt hjärta och den här lilla solbrända rara tassen — det har ingen gett mig förr.
— Det får bero på hur vackra verserna bli, sa hon skälmaktigt.
Så fick han då fram sin lilla »kluddebok» och sin blyertspenna. Och så satte de sig fram till bordet. Jag kan inte förklara hur det kom sig, men de satte sig tätt intill hvarandra, och han lade vänstra armen om lifvet på det lilla pyret. Folk, som förstår sig på det, säger att så går det lättast att skrifva kärleksverser en midsommarnatt.
Alltemellanåt stoppade han pennspetsen i mun och tuggade på den, men om en stund hade han i alla fall ett poem färdigt. Och så läste han upp det för henne. Hon hörde på med strålande ögon och blossande kinder.
— Nåå, Selma lilla? sa han och drog henne till sig.
— Var det första gång, voro nog inte verserna oäfna, sa hon. Fast jag nu inte förstår mig så mycket på det, eftersom jag aldrig har fått några verser förr.
— Nå, hjärtat, som jag skulle ha?
— Har du ditt kvar riktigt onaggadt?
— Jaa, du Selma.
— Så får du väl ha mitt, då, och ta mig hel och hållen.