— Men kan du inte svara ordentligt, Helena lilla? Det är då bra besynnerligt med fruntimmer: de ä de kostligaste och obegripligaste människor på jorden. En kan stå en hel timme och förklara och lägga ut allting och ge dem in det med tesked och spörja och fråga, men att få ett svar rentut — nej, se det är lika omöjligt som att gå på händerna uppför ett kyrktorn. Nu har jag väl i fem år, hvarenda gång vi träffats, stått och repat upp den gamla historien och slutat med den gamla frågan. Inte har jag kommit längre för det. Säg nu någonting en gång för alla, snälla Helena!
Hon skakade sakta på hufvudet.
— Hvad ska jag svara? sa hon.
— Du måtte väl åtminstone i Herrans namn kunna svara ja eller nej, människa! Säger du ja och tar mig — ja, så är ju saken klar, och säger du nej, blir det också slag i saken. Tar du inte mig, ska du väl ha någon annan. Men på hela Guds gröna jord finns det då ingen människa, som håller tiotusendelen så mycket af dig som jag, ser du, Helena. 4
— Inte behöfver jag ta någon alls — — —
— Prata persilja och kantnagga kaffekoppar är ingen konst. Men annars vet väl du lika bra som jag, att det aldrig har funnits och inte finns och inte i eviga tider kommer att finnas ett fruntimmer, som inte vill gifta sig, när bara den rätte kommer.
— Den rätte, ja! Där sa du ett sant ord. Mor brukade alltid säga: »En lär aldrig känna en karl i grund och botten, förrän en är gift med honom, och då är det jagu så dags!» Hon hade fått försöka det, stackaren. Mellan far och henne var det så rart, innan de blefvo gifta, så en kan inte säga hur hett det var. »Han kunde ätit upp mig,» sa mor ibland. »Det var nästan synd att han inte gjorde det!» sa hon och suckade. »Då hade pinan inte blifvit så lång!»
— Ja, det har jag hört hundra gånger nu — — —
— På äldre dar bara gnatade och traggade och kältade han på henne och rände efter andra, så han gjorde sig till ett spektakel för hela häradet. Och ändå skötte han sitt arbete, och det kunde gå hela år som han inte smakte en droppe starkt, så det kunde han inte skylla på. Men han var alldeles utledsen på mor och gitte inte se åt henne, därför att hon blef gammal och ful och vissen af det myckna besväret med alla oss ungar.
— Så tror du, att jag skulle bli likadan?