— Hon gjorde så, ja, det gjorde hon. Men vet du, hur hon dog?
— Hur hon dog?! Det veta ju alla människor: hon föll i ån en natt.
— Ja, hon gjorde det. Men den, som dref henne dit — det var jag.
— Människa! Hvad säger du?
— Spring inte din väg — jag rörde henne inte med ett finger. Men på bron mötte jag henne en natt och jag ställde mig framför henne och såg på henne. Hvad jag så sa, när jag kunde få tungans 46 bruk, står bara för mig som en dröm. Men jag visade henne, hvilken eländig varelse hon var och hvilken helvetesgärning hon hade gjort inte bara mot mig utan mot den stackars Esbjörn och hur hon nu höll på att göra honom olycklig för evigheten liksom hon redan hade gjort det för detta lifvet och hur pojkarna en dag skulle behöfva blygas, när deras mors namn nämndes, och tänka på skriftens tydliga dom, att ingen skökoson skall komma i Herrans församling. Och slutligen sa jag, att hade hon den minsta gnista af kärlek till de små eller medlidande med Esbjörn, skulle hon rymma och det i denna natt, och ville hon, så skulle jag ge henne respengar, så hon skulle kunna ge sig af till Amerika eller Köpenhamn eller hvart som helst, där hon kunde lefva efter sin lust men utan att göra de sina olyckliga.
Hon stod en stund, och ögonen flammade på henne.
— Du har rätt i hvad du säger, sa hon slutligen. Jag har sagt mig själf det många gånger. Men inte behöfver jag fara utrikes för att frälsa dem — det finns kortare väg.
Därmed hoppade hon öfver räcket och rakt ned i ån.
Hvad skulle jag göra? Hon var borta och blef borta. Inte tordes jag ropa på hjälp, och i alla fall skulle det dröjt så länge innan någon kunnat komma, att ingen hjälp varit möjlig. Hade någon kommit, skulle jag blifvit trodd om att ha kastat henne i ån. Jag ville inte lida mer för hennes skull än jag redan hade gjort. Men den natten blef mitt hår grått och se’n är jag så blek.