— Nej, men jag satte mig till domare i Guds stad och ställe. Jag gjorde det därför att jag allt fortfarande hade Esbjörn kär, inte som förr, men jag höll af honom som ett kärt minne, och det gjorde mig ondt att det skulle befläckas.
Nå, han upprättade sig och fick åter allas aktning. Vi ha aldrig talt ett ord samman, han och jag, sedan den natten annat än ett »goddag» eller »godnatt» på ett gille.
— Men att ni inte blefven ett efter hennes död?
— Åh, jag skulle aldrig kunnat. Och han trodde att jag alltjämt var lika hatfull och hämndgirig, kan jag förstå. Men har jag talt om så mycket, kan jag ju tala om en sak till. Det var ju dåligt med hans ställning, när hon gick bort, och det dröjde länge innan han kom på säkra ben igen. Därför är det jag, som har låtit bägge hans pojkar studera, så att den ene nu är prästvigd och den andre får sitta ting. Det har gått genom prosten, och om Esbjörn nå’nsin hade en aning om hvem det var eller om pojkarna veta något, känner inte jag. Kanske prosten sa något till honom, när han var hemma och gaf honom nattvarden på sotsängen. I alla fall har jag sökt rädda alla tre, och var jag för hård den natten, så mente jag väl, och jag tror att jag har försonat det efter bästa förmåga. Jag tycker jag är inte rädd för domedag ändå.
Nu har jag bara hans pojkar att lefva för. Nu, se’n han är borta, skall jag tala om alltsammans för dem, och de skola få ett hem här hos mig — det gamla göra de sig nog helst af med. Och efter min död ska de ha allt mitt — mer kan jag inte göra.
Nå, tycker du att jag är en mörderska? 48
— Nää — —
— Ser du! Du törs inte svara rent kort och godt nej. Men hur många tusen gånger tror du jag har gjort mig själf den frågan och inte heller vågat svara nej på den? Och ändå gjorde jag hvad jag gjorde af kärlek. Aldrig kunde jag väl heller tänka att hon skulle hoppa i genast. Jag har talt om allting för prosten. Han dömde mig inte, och jag tror inte heller, att Gud skall döma mig.
— Stackars Kersti! sa mor och började snyfta. Ni, som kunde varit så lyckliga! Hvarför skulle en sådan där maruggla komma till världen som den där Lotta?
— Ja, hvarför? Hur många lugna timmar tror du jag har haft på tretti år? Nej, nu ska jag väcka Lillen, så ni kommer i säng innan det blir dager. Jaså, han tyckte jag är så blek. Ja, han har rätt. Måtte hans dar bli gladare än mina!