— Det var ju första gång jag var där, sa han.
Se’n har han gjort sig ärende dit många gånger. Men han har ingenting sagt och jag har inte velat fråga.
Så i förrgår kom hon min lif farande hem till oss på sitt gumpahjul. Jag visade henne omkring öfverallt, och hon fick se alla kreatur och kistor, och hon tyckte vi hade allting så trefligt och bra.
Se’n satte hon och Harald sig i trädgården och 58 snackades vid en lång stund. När de så kommo in, såg jag, att allt var klart dem emellan.
När så Harald gick ut efter en flaska vin, hviskade jag till henne: »Nåå? Tycker du riktigt om honom? Han har alltid varit en pojke för sig. Men när en kommer riktigt underfund med honom, är där guld på hjärtegrunden.»
Då tog hon mig om halsen. Och hennes ögon tindrade, när hon sa:
— Nej, han är en pojke för mig.
Så på eftermiddagen kommo kyrkovärden och hans kvinna och systern. Och så blef allting aftaladt.
Men roligt var det att se, hur glad Harald var, och hur de två unga sågo på hvarandra.
När de skulle resa, sa Ingrid: