— Nu åker jag hem, och velocipeden kan bli här. Jag får väl börja på att bli stadig nu ändtligen, om jag ska bli din lilla gumma.
— Det var snällt af dig — jag hade ändå varit orolig för att du skulle råkat ut för någon olycka: blifvit öfverkörd eller vält öfver en sten.
— Nu törs jag inte heller: jag får väl vara rädd om min blifvande mans hustru! sa den lilla tjyfungen och tog Harald om halsen.
Mörksens gärningar.
På skånska slättbygden har man en sägen om en gammal friherre Bennet. När han låg på sitt yttersta, frågade han doktorn, hur länge han kunde ha kvar att lefva, och då doktorn helt kort och torrt svarade, att det nog vore slut i morgon, sa högvälborne herr baronen: »Det var mycket obehagligt!»
En liknande känsla hade nog Anders Ervastson, där han låg i den stora sängen i stugan. Han kallsvettades svårliga, och ögonen stodo alldeles stela i det vaxgula anletet. Det var klart för både honom och alla, som sågo honom, att han snart skulle anträda den sista färden. Och fast han under de senaste åren inte haft så särdeles mycken glädje af lifvet, hade han som vi alla ändå lifhanken kär. Och att mista den föreföll honom lika obehagligt som gubben Bennet.
Som nu Anders Ervastson låg där, gled hans förflutna lif förbi honom som ett växlande panorama.
Barndoms- och ungdomsåren, då han som förkelad son till en af byns mäktigaste stöttepinnar gjorde hvad han ville. Gubben betalte ju både böter och barnuppfostringsbidrag för honom. Så kom hans äktenskap med en god och blid kvinna, den han 60 pinade och bedrog, tills hon efter ett långvarigt aftynande gick bort. Den första änkemannatiden med vildlif och mörka hemligheter, som knappast någon vågade hviska bakom den mäktige mannens rygg. Och så hans nya gifte med »tattarkonan», som hon kallades, hans slaganfall och sängliggande under ömsom klart förstånd och pinsamt skarpsinne, ömsom vilda syner och omtöcknad själ.