Han såg henne sitta i halfskymningen därborta vid stenbordet. Men hon satt inte ensam. Han hörde hennes hviskningar med Flint, husaren, som skulle ha uppsikt i huset under husbondens sjukdom, men som redan länge varit hustruns allt och med hvar dag tog sig allt pösigare husbondefasoner.
Ingen af dem brydde sig ett spår om den sjuke. De vände inte ens på hufvudet, när han stönade, och han hörde med vanmäktig ilska hur de kysstes och fnittrade utan att bry sig om döden, som så att säga stod på tröskeln. Och de hjärtlösa orden nådde tydligt den dödsdömdes öra.
— När tror du kräket storknar? sa Flint.
— Nu skulle han väl snart vara mogen, tycker jag. Inte kan han väl hålla ut natten öfver! sa hon.
Och så begynte de tala om hur de skulle ställa det efter gamlingens död, och hur hans släkt ingenting skulle få af kvarlåtenskapen, eftersom det lilla, som snart skulle komma till världen, ju skulle ärfva sin far. Och så skrattade de.
Mannen på dödslägret led de ohyggligaste kval. Han skulle velat göra hvad som helst för att hämnas.
— Har han alltsammans i det där lilla skrinet?
— Ja, både sedlar och reverser och sparbanksböcker. Det är en idé hos honom att han ska ha 61 det hos sig i sängen. Och den glädjen kan en ju unna den gamle skråpuken — han kan ju i alla fall inte ta det med sig i grafven. Och han kan ju knappt röra en fena, fast ibland glindra ögonen rent djäfligt på honom.
Anders stönade, och det rosslade hemskt i halsen på honom.
— Nu har han snart legat på det sättet ett halft år — en borde nästan ha hjälpt honom ett stycke på väg, sa hon.