— Ts, ts! Min hjärtans du! Sådant kommer alltid surt efter. Hvad gör han oss för ondt, där han ligger? Kom nu, så gå vi in i kammaren eller salen — där hör en inte knyst af honom, om han lefver eller han dör. Så låsa vi dörren — vänta lite: jag ska ta med en flaska rom. Det är godt med en tröstetår, när man väntar.
Han tog buteljen, och så gingo de.
Anders ristes af raseri som han haft frossan. Bilden af hans första hustru stod med ens så lefvande och klar för honom. Henne hade han utan hänsyn bedragit — nu mättes honom med samma mått. Åh, att han skulle ligga så här hjälplös som ett barn! Han skulle velat vråla som ett vilddjur, men tungan vägrade att göra tjänst. Han tyckte han ville kväfvas — — —
Då öppnades dörren sakta. In smög en tarfligt klädd man med skygg blick och ljudlösa steg. Han närmade sig sängen och mötte den sjukes glasartade blick.
— Åh, Herre du gode! hviskade han uppskakad. Så du ser ut, käre Anders! Och så låta de dig ligga här utan vård och tillsyn! Känner du inte igen mig? 62 Jag är ju din köttslige bror Stenkil, fast du alltid varit så hög och stram och inte velat kännas vid mig. Nu ville jag inte byta med dig, så fattig jag är.
Anders började mödosamt röra på ena handen och kunde slutligen sträcka fram den mot brodern. Och hans läppar begynte arbeta. Det var länge förgäfves, men slutligen fick han fram ordet: »hit!»
Han höll ögonen riktade på skrinet.
Brodern tog detta och gaf honom det. Den sjuke började röra i det, vände det upp och ner, pekade på en stor bundt sedlar, såg på brodern med tindrande ögon.
Med tveksam hand tog brodern pengarna, stoppade dem på sig och strök sedan reverser och sparbanksböcker ner i skrinet igen.
Han följde sedan broderns brinnande blickar. De voro fästa på ett paket fosfortändstickor, som lågo på kakelugnshyllan. Stenkil tog dem och lade dem i skrinet.