— Är det mer du vill? hviskade han.
— Gå! fick brodern med möda fram. Och Stenkil smög sig ut som en skugga och drog igen dörren.
Det var som om den dödssjuke i sin fruktansvärda upphetsning fått en smula krafter och rörelseförmåga igen. Han vred sig så att han kunde stödja sig på vänstra armen, fick fatt i stickorna i skrinet, strök och strök — —
Svetten pärlade i stora droppar på hans panna och ögonen trängde ut ur sina hålor, bröstet flämtade och rosslade — — —
Ändtligen tog en sticka, och ur skrinet uppsteg först en hvitgrå rök och sedan en blå låga; det började fräsa och knastra i papperen. Med en sista ansträngning 63 vräkte Anders skrinet i golfvet och drog hufvudet så långt ner under dynan han kunde.
Stugan började alltmer fyllas af rök. Sjuklingen i sängen rörde sig icke.
Om en stund stodo hustrun och Flint i rummet. Han högg drickeskannan och slog den öfver skrinet, som stod i ljusan låga. Röken blef svart men elden släcktes. Hustrun fick opp ett fönster, och röken strömmade ut. Så rusade hon bort till sängen och ryckte undan dynan.
Hennes ögon mötte mannens stirrande blick; hans mun var förvriden till ett ohyggligt vidrigt grin. Var han verkligen död? Det såg snarare ut som han legat och hånlett mot dem.
De stodo där stumma och förstenade. Hade han varit oppe? Dynan låg snedt i sängen.
— Han har haft oss till narrar! skrek Flint darrande af ilska och blek som liket i sängen. Han har hört allt hvad vi sagt, och nu har han hämnats. Åh, hvarför har du inte sett opp bättre, ditt dumma åsnefä!