— Jag!
— Ja, just du, som borde känt till hans illmarighet. Åh, jag skulle kunna lägga upp dig och klå dig, ditt kreatur! Men det är rätt åt mig. Nu äger du ingenting, och alla förakta dig — mig med för resten.
— Gården är väl värd något! sa hon spakt.
— Nog är den värd mer än du, förstås. Men hvad är det för skräp att sälja heder och sin själs salighet för? Undras, om han är död.
— Se du efter! Jag — jag törs inte.
— Nej tack! Jag ger mig ut till folket. Så får du själf eller pigan titta efter. Låt henne inte komma 64 in förr än röken har dragit ut — annars kommer det att heta att vi ha rökat ihjäl honom. Kom ihåg, att vi i dessa dagarna gå med lifvet i händerna!
Och därmed sprang han på dörren.
Hon föll handlöst ner på en af stolarna, och där blef hon sittande en lång stund. Hon kände sig som lam i kroppen, och benen ville inte bära henne.
Så gick hon med dröjande steg fram till sängen och höll en liten spegel för mannens mun. Nej, inte ett tecken till imma! Han var således död. Hon öppnade dörren och vädrade, satte eld på en enegren »för att få frisk luft» som det heter, när någon dött, torkade opp fläckarna på golfvet efter drickat, slängde de kolnade pappersbitarna i kakelugnen, låste in skrinet i den stora byrån och sprang sedan ut på vången och viftade mot pigorna.
När de kommo hem, låg hon med hufvudet i händerna på stenbordet och snyftade högljudt. De nästan undrade att hon tog mannens bortgång så hårdt: han var ju som en död ting i alla fall, när han lefde, och måste passas som ett barn, så det borde ju nästan varit som en lättnad att bli af med honom. Och nog kunde hon, som hade så mycket gods, få en annan! Hon borde väl snarare tackat Vår Herre än satt sig att lipa på det sättet. Men se det är nu så att många människor inte förstå sitt eget bästa — — —