Ja, hon fick ju också en annan. Ett års tid efter mannens död gifte hon sig med Flint. Hennes barn från förra giftet dog snart, och det ärfde hon ju, så att hon var ett godt parti.
Men den gamla sanningen om vedergällningsrätten fick äfven hon erfara efter hvad som allmänt 65 påstods. Flint blef elak och hård mot henne redan strax efter giftermålet, och det sades, att ibland när han kommit rusig hem från staden, talade han i yrsel om att röka ihjäl folk och trodde sig se spöken.
Där gick också man och man emellan en otäck historia om att, när hon låg sjuk efter att ha födt ett barn i andra giftet, satt han en kväll och skämtade med tjänstflickan och tog denna på sitt knä. Då skulle den stackars hustrun ha sagt:
— Du kunde då väl åtminstone vänta, tills jag blir död.
Då hade han gått bort till henne och sagt med ett otäckt flin:
— Du vet väl själf, att det inte är så godt att vänta, när det dröjer för länge!
Hon svarade inte utan vände sig mot väggen.
När de ut på natten sågo på henne, var hon död. Barnet hade hon tryckt så tätt intill sig, att det var kväfdt och blåsvart i ansiktet.
Hur det nu var, började rysliga rykten att gå om Flint. Tösen, som han hade haft kurtis med, blef dödligt förskräckt öfver hustruns och barnets bortgång och tordes inte stanna i huset. Ingen ville längre vara i lag med Flint, och han bjöds aldrig mer på gillen, fast han hade så stort hemmantal. Så började han förfalla allt mera, blef smått vriden och folkskygg, låste in sig och kunde ligga eller stappla omkring dödfull inom fyra väggar hela veckor.
Märkligt var, att han aldrig tordes röra vid en tändsticka. Om ingen tände åt honom, blef han sittande hela kvällen i mörker.