— Finns det någon, som — som står dig närmare? Någon, som du har fäst dig vid?
— Nej, visst inte, snälla du. Om jag skulle våga försöket med någon i hela världen, skulle det vara med dig.
— En tröst var det ju, fast den inte var mycket värd. Lofva mig nu bara en sak!
— Det skulle vara?
— Sök opp mig och säg mig till den dag, du blir klar med dina egna tankar. Den kan kanske ändå komma.
Hon svarade inte. Han gick. Oupphörligt vände han sig om. Hon stod kvar på samma ställe i djupa tankar. Men hon kallade honom inte tillbaka.
II.
De voro stadda på vandring hem från en danstillställning den vackra sommarkvällen. De hade ju samma väg, efter Helena tjänte i prostgården och 6 Jesper hos häradsdomarens midt emot. Föröfrigt voro de ju bekanta »från barnaben», hade gått i skola samman, plockat ax ihop på storgubbarnas afmejade sädesfält och läst sig fram på samma gång.
Alla trodde, att där fanns någon slags klockarekärlek dem emellan, fast den då inte syntes, vare sig i ord, åthäfvor eller gärningar. Men det finns ju som gamle klockaren sa — folk som kan dölja både kärlek och procenteri — hårolja är svårare, sa han.
Nu hade Jesper emellertid många gånger sagt sin mening till Helena, när de voro riktigt för sig själfva. Alltid hade det slutat på samma sätt, och denna kväll beslöt han, att nu skulle det för hans del vara slut med frågorna i den vägen. Men han kände sig mycket nedslagen, när han gick in och kröp till kojs i sin kammare, nätt och jämnt så stor, att en människa kunde vända sig där. Hvad är all dans den vackraste sommarkväll, när en inte har något för att en håller af en människa så, att man kunde vilja dö för henne? Det förstås, att helst ville man ju lefva för och ihop med henne. Men när hon inte kan ge ett ordentligt svar — —