En tid efteråt lyckades det mig att få se »Australia»-mannens mästerverk. Malenas kort var ju ganska skapligt, men också var då tösen så grann, att dansken nog skulle gett henne ett helt dussin »puttegrafier» för en kyss, fast han skulle stå och göra sig grön för den arge Siver.
Mor Faders kort var mycket mörkt, men som hon hade kolsvart hår, ansågs det som ett ytterligare bevis för likheten.
Lustigast var emellertid »Lillens» konterfej. På gummans gammaldags randiga förklädes öfra rand syntes en stor rundad fläck, som inte var randig utan närmast erinrade om ett hvitkålshufvud. På denna fläck syntes två små svarta prickar, insatta med en spetsig blyertspenna och närmast liknande två pepparkorn.
— Det blef inte så rysligt olikt ändå, fast han vände sig om tre gånger. En kan ju inte begära orimligheter — inte en gång af en dansk. Och för resten kan hvarenda själ genast se, att det är »Lillen». En sådan haklapp som hans finns inte i hela bygden: hans farmor har broderat den och hon var den styfvaste att 75 brodera som har funnits i sju konungars tid. Och haklappen är rent utmärkt. Det är i alla fall en förunderlig konst! sa gumman. Bara en sluppe sitta en sådan förfaselig tid och stirra på samma prick. Dansken sa, det var bara tie minuter, men jag tror ändå, att det var en halftimme.
Så småningom blef det en riktig fotograferingsfeber bland ungdomen i trakten, och dansken höstade in pengar som gräs. Men så försvann han till andra nejder, och de, som inte passat på att föreviga sig, gingo och sågo slokörade ut.
När så en dag nämndemannen Elias Fajersson kom hem från Ystad, där han varit inne och sålt spannmål, säger han oförhappandes till sin kvinna på kvällen:
— Ni har jämrat er att ni inte togen porträtt af er, när den danske strykaren kom fram här. I Ystad bor där en fortigraf, som är mycket finare. Där hänger en låda vid hans dörr, och där sitta bilder af både befälspersoner och handelsmän och töser, så granna, att en kan inte bli mätt af att se på dem.
— Då är det väl att där är gästgifvaregård! sa nämndemanskan skarpt. Det är inte underligt, om du kommer sent hem, när du har stått och hängt utanför ett hus och sett på beläten af skapade ting —
— Såså, mor! Jag bara stod och längtade efter att få dig in en gång och ha dig afritad, du, som är så rar och grann.