— Kan en få se på’t? undrade Siver.
Nej, det gick inte. Ingen förstode sig på det, förrän det blifvit afkopieradt på papper, och det kunde inte ske förrän om åtta dagar.
— Ja, någon betalning ges inte, förrän kortet fås, sa Siver bestämdt. 73
Det finge bli sin sak, sa dansken. Men då vore det nog bäst att vänta i fjorton dar, tills det skulle bära samma väg tillbaka igen. Om inte någon ville gå och hämta det i Gåsaberga, där »Australia» skulle stå stilla en vecka, efter som byn var så stor. Men det var ju sju fjärdingsväg.
Så frågade Fader, hvad det kunde kosta att få »Lillen» afritad. Han var ju så liten — tre år bara. Nog ginge han för lite billigare, hva? tyckte gubben.
Men dansken sa nej, han. För Vår Herre och fotografen, sa han, ä människa som människa, hon må vara stor eller liten. Och alla ä lika välkomna, bara där inte ä några fläckar, som behöfva tas bort.
Nu kom mor fram med ett annat förslag. Den lille kunde ju i alla fall inte sitta stilla utan att någon hölle honom. Kunde hon då inte ritas af med pysen på knä’t? Det kunde då på sin höjd räknas som en och en half människa — knappt mer än en och en fjärdedels för resten. Och i så fall kostade naturligtvis mat och mjölk ingenting. Kanske far till och med kunde söka fram lite foder åt kraken och en toddy åt »afritaren» själf. Hva tycktes om det förslaget?
Jo, naturligtvis — det enades man strax om. »Lillen» fick på sig sin dopdräkt, och så försvunno gumman och han och den svartmuskige dansken i det inre af »Australia».
Ingen kan tänka sig, hur hon jämrade sig, när hon kom ut. På stackars »Lillen» kunde där då aldrig bli folkafason: han hade vändt sig minst tre gånger. Och som gumman själf skulle sitta »styf som en pinal», hade hon inte vågat öppna munnen och lugna honom. Nå, det kunde ju inte vara så galet 74 att ha försökt det en gång — men bevares väl för att göra om det!
Fader trakterade ordentligt och betalte kortet på förhand och postporto också för att slippa vänta för länge. Siver sa, att sex skilling för ett frimärke också va pengar. Han ville hellre gå de tre och en half milen än bestå sig onödiga utgifter, och om Malena hade blifvit i ordning, ville han hellre bära henne själf än låta den gamle snusige brefbäraren gå och kånka på henne. Och det hade man roligt åt där i gården flera dagar.