— Jeg skal ikke kysse det Pigebarn — det maa den söde Gud vide! Jeg vilde ikke kysse henne for mange Penge! sa han.
Siver blef himlaarg, hans husbonde skrattade, och de andra gjorde likaså utom Malena, som hängde läpp. Hvad hade hon nu för att hon tvättat och kammat sig midt i veckan och tagit på sig det bästa, hon hade?
— Tror du jag är rädd för den där smalbenade spetan? sa hon. Jag är allt karl att ge honom på hösen, så att han inte duger att »poträcka» af på långa tider. 72
— Skrik bara på mig, om du vill jag skall komma! Så ska jag vända opp och ned på både Europa och Australia och vilddjur och bur och hela konkarongen, sa Siver och knöt näfven mot dansken.
Så försvunno Malena och »påträckaren». »Det dröjde en faslig tid, innan hon kom ut, eldande röd och med svettpärlor på pannan. Det var hög tid, för Siver hade farit fram och tillbaka som en pendel utanför vagnen utan att höra ett ljud därinne ifrån. Hon slog ihop bägge händerna, när hon kom ut.
— Å gubevars! sa hon. Jag vill hellre ta råg upp efter dig, Siver, en hel dag än sitta där inne som Loths hustru. En får inte röra sig och en ska se på samma prick. Det går rundt i skallen på en, och ögonen rinna. Stå nu inte och se sur ut — han kysste mig inte och försökte inte en gång, din dummerjöns!
— Det är hans lycka, det! sa Siver och blängde argt.
— Han bara vände på mina axlar och satte en stång i nacken på mig. Jaa, blir det likt en mänsklig varelse, så är det lycka mer än konst, för det var det rysligaste jag har gått igenom.
— Vänta! När du blir gift, så kan du nog få gå igenom hvad ändå värre är! sa mor Faders och skrattade.
När dansken kom ut, sa han att det hade lyckats utmärkt, och han log med hela ansiktet.