— Du tramsar, sa tösen. Men det syntes på de röda kinderna hur glad hon blef.
— Vill du eller vill du inte? sa Siver bestämdt.
— Det skulle justament vara en däjelig kungens markatta att rita af! sa hon.
— Gör dig nu inte till, ditt pjåk! Alla veta ju hur det är oss emellan i hjärteväg. Om inte förr, så kunna vi väl nästa år få det så ställdt att vi kunna flytta samman. Jag tyckte det skulle vara så roligt att ha ett poträtt af dig nu jag ska ut och exera. Jag är 71 så van vid att gå och se på dig hvar dag nu här, så jag ville allt bra gärna ha dig i bröstalomman ute på heden. Där får jag inte se dig, och lika godt kan det vara, för de helsefyrs fanjunkarna och schersanterna ä som de vore galna, bara de få se ett vackert ansikte. Se så. Jag betalar kortet; vi behöfva inte mer än ett — det kunna vi ha ihop liksom allt annat. Stå nu inte och dröna och dröm, utan gå genast och ta söndagskläderna på dig!
Hon vred sig och skrufvade sig förstås för skams skull en liten taga, men så försvann hon och kom igen andtruten och varm och blyg och förtjust.
Det bar af med oss allihop ut till »Australia».
Men nu kom det smolk i mjölken: inte mer en fick gå in åt gången. Dels var där så trångt, och dels blef aldrig ett kort bra, om någon stod och såg på, för den, som skulle porträtteras, kunde då aldrig sitta stilla, sa dansken.
Siver drog öronen åt sig.
— Då får det vara sin sak! sa han. Sådana där landstrykare kan en aldrig lita på! Ensam får du inte gå in där. Han kan förtrolla dig.
Dansken började svära och bedyra.