Det hördes på den svartmuskige karlens tal, att han var dansk. Godt snacketyg hade han, som danskarna gärna ha. Han sporde, om han inte kunde få fotografera någon.
En skånsk husmor skulle inte för allt smör i Småland svara ja genast på en sådan förfrågan. Hon upplyste därför, att far var ute på vången, och själf hade hon förstås inga pengar — det ha ju nästan aldrig kvinnorna, som hon sa.
Men dansken visste hur han skulle knipa sitt folk. Han tog sig annat snack före, bad att få köpa mjölk och »smörrebröd» och slog sig ned och låtsade som det regnade. Och mat fick han.
Så dök han ner i sina fickor och plockade upp en hel hög af fotografier. Svarta och suddiga voro de, så inte prisade verket mästaren. I stället kunde mästaren konsten att prisa verket, och snart sutto stora 70 och små storbligande på hans bilder. Till och med jag, som smugit mig fram, häpnade öfver karlens öfvernaturliga konst, när jag fick se en bekant präst. Jag visade bilden för gumman, och snart vände vinden sig. Ett ögonblick trodde jag, att hon skulle skicka Fattigstugu-Sissa åstad med ett par tjog ägg bak mannens rygg för att få »Lillen» »fortigraferad».
Så sporde hon efter priset.
Det var tre daler d. v. s. 50 öre för ett kort och två riksdaler för ett halft dussin. Flera hade aldrig någon tagit.
Gumman började svettas. Ett kort var då öfvervinneligt! I nödfall finge hon i år neka sig den vanliga sommarschaletten, som hon brukade köpa af Kalle Västgöte.
Så kommo far och folket från marken för att äta merafton. Dansken började prata, och det blef nya frågor och nya svar, upplysningar och uppmaningar. Först samma obeslutsamhet och sedan samma ifriga funderingar.
Den, som först resolverade sig, var drängen — Siver Soneson.
— Vill du bli »puttegraverad», Malena? sa han.