Fantasien växte: en kom hem och berättade, att det var Noaks ark, som kommit loss från berget Ararat, och andra gissade, att det var hin onde själf, som var ute, sökande hvem han uppsluka månde. Skräcken var allmänt utbredd på slättbygden.
Så kom en alldeles splitter ny uppgift: »Australia» ägdes af en »fortigraf», som reste omkring och »tog af» folk. Det var nästan ändå märkligare än Leviatan. Många hade ju hört talas om »påträck»: prosten hade låtit »rita af sig», och i Stockholm hade riksdagsmannen gjort på samma sätt. Men för den skull kunde det då vara lika galet, för han hade gått in i frimureriet och annan dålighet också. Men själfva kungens »poträtt» fanns att köpa i bokhandeln i sta’n, och om båda Herrans smorde, konungen och prästen, kunde låta »påträckera» sig, måste det åtminstone inte vara någon stor synd.
Hur väl jag minns, när »Australia» stannade utanför Fader Mårtens gård uppe på backen! Jag satt just på gåsabänken och smorde mig med siktebröd och gåsister, när vaktpojken kom på hufvudet in genom stugudörren och stod på näsan öfver två väldiga 69 »mullstöflar», som far hade lagat och jag nu nyss burit hem.
— Vilddjuret är här! skrek pojken.
— Hvilket vilddjur, ditt vilddjur! skrek Fader Mårtenskan och tappade hornskeden i filbunken.
— Det, som tar af folk! bölade han.
»Han hade hört att byn hette snärpa men visste inte hvar den snärpte hän,» säger ordstäfvet.
Småpysarna klämde i att tjuta och hängde sig i gummans kjortlar.
— Prat! Ditt dumma nöt! Han gör ju bara »påträcker» af folk.
Om en stund kom »vilddjuret» in. Ungarna klämde i en ters högre, och det dröjde en god stund, innan gumman kunde genom örfilar och luggar få dem tysta och lugna.