— Vi kunna aldrig visa dem för folk — det blir bara flin.
— Och du, som var så grann — ditt hår stod som ett skatbo. Du har grant hår, fastän det är lite rödt.
— Det är det visst inte — har aldrig varit rödt.
— Det enda skulle vara — —
— Sa du något?
— Nej.
Lång tystnad.
— Hihihi!
— Hvarför fnittrade du — du tänkte bestämdt detsamma som jag?
— Hihi — jag kan inte säga det! Men det skulle förarga det spöket Stina in i ryggmärgen — hon har sagt hon kan få dig när hon vill.