— Lita på mig! Och så var det tre riksdaler!
— Ja, när vi få korten, ja. Han kunde ju ta pengarna, och så kunde vi sitta hemma och slicka oss om munnen — åhnej, såna dummerjönsar ä vi inte hemma i vår by.
— Vill ni hellre ge en riksdaler särskildt för profkort, så gärna för mig: då får jag fyra riksdaler för sju kort. Tror ni jag skulle vara så dum att lura er? Då skulle ni ju inte rekommendera mig hos era bekanta. Betala ni de tre riksdalerna och 25 öre till, så skickar jag korten på posten.
— Den är så inpiskadt listig, så han är ärlig. Jag betalar — det blir på min egen risk, hviskade Erland. Här ä de tre riksdalerna, sa han till fotografen. De 25 örena ger han nog efter, hva?
— Får gå. Ja, nu ska de små bli glada, när de få se mor och far lifslefvande.
— De små! Hvilka små? Inte i helsefyr ha vi några små!
— Jaså inte. Det trodde jag. Det är ju bara förlofvade och gifta, som sitta på ett kort. Och eftersom ni inte brydde er om att hålla hvarann i hand, trodde jag att ni voro gifta. Adjö med er! Jo, adressen skref jag upp — — — adjö — — —
När de kommo ner på gatan, stodo de och tittade en lång stund åt hvar sitt håll. 81
— Det här var ett elände! sa Ingeborg och tog fram näsduken.
— Hvem hade reda på det? Den djäkeln kunde kläckt fram det i tide.