Min sed har städse varit att öfverallt, där familjen vistats på s.k. sommarnöje, på lämpliga ställen i träden uppsätta hålkar för fåglarnas häckning, och de sålunda erbjudna hemmen ha alltid blifvit särdeles välkomna för de inbjudna gästerna. Upphängda på hösten eller om våren i rätt tid hafva de ofta upptagits inom några timmar efter uppfästningen. Detta visar tydligt, huru stor bostadsbristen är för alla hålbyggare, sedan från trädgårdar och skogar de flesta gamla, skadade och ihåliga träd försvunnit, vandrat som brännved till hus och fabriker samt lämnat de förra invånarna husvilla.
Såsom en följd af den härigenom uppkomna tryckande bristen på lämpliga häckningsplatser har jag sett kajor fylla en obegagnad skorstenspipa med kvistar, hvilka jämte de flygfärdiga ungarna sjunkit ned på spjället, där ungarna svultit ihjäl och torkat till mumier. Vidare att ett par ärlor byggde bo på ett så föga passande ställe som under ena hjulhuset på ångbåten "Ahti", hvilken ena dagen gick tur och den andra retur sex mil mellan Tammerfors stad och Ruovesi på Näsijärvi ofta oroliga vattendrag. De medföljde ombord hela vägen, voro ganska orädda, eftersom de hyllades af besättning och passagerare, samt uppfostrade lyckligt sin familj.
Innan jag hunnit uppsätta hålkar på Kalliola, bosatte sig en rödstjärtfamilj i en af bleckplåt tillverkad rund luftventil i hönshusväggen, och i Terijoki inkvarterade ett annat par rödstjärtar sin afföda i en tom revalsk hvassbuksburk, hvilken hamnat i närheten af ett sönderslaget vindsfönster.
Det måste vara rätt ömmande omständigheter, som tvinga småfåglarna att rätta sig efter så ovanliga förhållanden, som sådana i nödfall uppsökta bostäder för dem måste medföra, och att de göra detta är en direkt följd af att deras af naturen danade hem af människor förstörts.
Vi böra därför icke underlåta att efter förmåga ersätta hvad som frånröfvas dessa små nyttiga och nöjsamma varelser och kunna göra det genom att på lämpliga ställen upphänga för ändamålet passande hålkar samt freda dessa för småfåglarnas fiender, hvilka utom ekorren och katten äro många, icke undantagande gråsparfven, i hvars profana närhet ingen hygglig fågel trifves.
Vid Sommarbo villa i Teisko på omkring femton stegs afstånd från byggningen hade rödstjärtar bosatt sig i en hålk, som var fästad ett par famnar öfver marken vid stammen af en stor lummig björk. Hålken hade ett framåtlutande tak, hvilket räckte en handbredd framom flustret. Tidigt en söndagsmorgon hörde jag fåglarnas ängsliga läten och då jag skyndade till fönstret, fick jag se en ekorre på den ett stycke under ingångshålet fästade sittpinnen. Han hade med hela framkroppen krupit in i hålken, och då han ögonblicket därefter drog hufvudet tillbaka, syntes han tugga och svälja. Nog förstod jag, hvad det förtärda kunde vara, och slog därför i hast upp fönstret för att hindra boets totala ödeläggande. Bullret skrämde nog den kvicka röfvaren på flykten, men den redan åstadkomna skadan var antagligen för stor, ty fåglarna ofvergåfvo boet. Vid företagen undersökning visade det sig, att blott två ägg voro kvar och att dessa innehöllo döda ungar i långt framskridet utvecklingstillstånd. Späda, redan utkläckta ungar skulle lika säkert ha gått åt. Sedan dess tillverkar jag hålkarna utan sittpinnar och gör ingångshålen små, men ekorrarne gnaga dem större.
I Terijoki byggde ett par svart och hvita flugsnappare innanför den lossnade barken af en stor grenbruten tall. Detta bo plundrades enligt mina barns utsago äfven af en ekorre, som då den skrämdes nedtrampade barkflagan, så att några af äggen nedföllo på marken.
Här vid villan Kalliola har jag i parken och på byggningarna öfver fyratio hålkar uppsatta. Dessa bebos årligen förutom af 10-15 par starar af en mängd andra hålbyggare (gråsparfvar tålas dock icke), och årligen blifva gästerna till min förnöjelse allt flere.
Stadd på en tidig söndagspromenad i juni månad år 1898 såg jag en ekorre på taket till en på ett undangömdt ställe i parken anbragt hålk. Jag vägleddes dit af fåglarnas oväsen och smög närmare för att se, hvad där kunde vara på färde. Hålken hängde två famnar öfver marken på stammen af en äfven ett stycke ofvanför densamma kvistfri tall och hade ett öfver fyra tum framskjutande tak. Detta hindrade ekorren att uppifrån komma åt ingångshålet. För att iakttaga huru han vidare skulle bära sig åt eller som jag hoppades kanske lämna boet i fred, höll jag mig stilla och körde icke bort honom.
Ekorren hoppade af och an liksom för att ytterligare undersöka hålken, såg sig därpå omkring och sprang sedan uppför stammen till en gren, som han följde och från hvilken han gjorde ett hopp i en annan tall, som stod på tre famnars afstånd framför hålken. Från en gren af detta träd, väl halfannan famn högre upp än hålken satt, sprang han nu med ett mästerhopp, så att han med framtassarna nådde hålkhålets nedra kant och fick fäste för bakfötterna mot hålkens ohyflade framsida. Hvad nu skulle följt, var ej svårt att gissa, hvarför jag blandade mig i spelet och skrämde röfvaren, som kastade sig handlöst till marken. Boet räddades sålunda den gången.