"Hände nu hvad hända skall", tänkte jag och ställde mig skjutfärdig på lagom håll från ladan i afvaktan på resultatet af hundens visit hos mickel. Att Scharik icke skulle göra mycket illa åt räfven, trodde jag nog, ty därtill var han för dum och fredlig, men att mickel icke skulle tycka om besöket och gå anfallsvis till väga, förmodade jag, och i sådant fall finge jag nog se följderna.
Hunden hade naturligtvis ingen aning om hvad han skulle uträtta däruppe, om han ock möjligen vädrade och observerade räfven. Redan misstänkte jag att denna icke skulle bry sig om det fredliga djuret, som alldeles icke filmade en jakthund, då plötsligt ett ilsket tjutande gläfs hördes blandadt med Schariks ömkliga ylande, hvarpå följde ett väldigt kolorum i halmen. Ögonblicket därefter bågnade bastmattan utåt, lossnade från spikarna vid nedra kanten och ut tumlade Scharik omedelbart följd af antagonisten, hvilken dock liksom katten nådde marken på alla fyra och som en röd blixt smet undan åt skogen till.
Hade icke bössan legat skjutfärdig på axeln, då räfven kom ned, hade han nog sluppit undan bland buskarna i trots af snön, men nu hann skottet honom i tid, hvarefter han blott gjorde ett enda högt språng och stupade utan att vidare röra sig. Då rocken togs af honom, befanns att två hagel inträngt i hjärnan och flere sutto i högra bogen.
Stackars Schariks äfventyr slutade litet illa för honom. Han hade ett djupt bett i nosen och haltade på ena bakbenet efter fallet från gluggen. Mycket stukad och rädd för räfven bars han hem af drängen och förbands samt var snart frisk och kry igen, men vill efter den betan icke gå förbi ladan.
Räfskinnet är vackert och skall efter beredningen monteras till minne af denna oväntade och ovanliga jakt samt den därvid mig åsamkade långvariga snufvan. Sådant har man för jaktifvern på gamla dagar.
Slutord.
Detta tycker jag är en treflig jakthistoria och den är ändå mycket sanningsenlig. Att pryda sin berättelse och ljuga är ju icke nödvändigt, hvarför skulle man då göra det? Enhvar må tro hvad han vill, men det händer understundom ett och annat i skog och på sjö, som går helt naturligt till, fastän det låter underligt och otroligt, då det berättas, ehuru det är rena sanningen som är ute och går på gränsen af möjligheten och — löjligheten.
Ett "gif akt" för småfåglarnas vänner.
Då man är "inregnad" på sommarnöjet, är oftast hvarje tillfälle till tidsfördrif inomhus välkommet, och i detta fall må jag nu så gärna använda den oväntade fristunden till att anföra några minnen och erfarenheter beträffande mina speciella vänner småfåglarna, deras bosättning och fiender, i hopp att det kan intressera läsaren och göra mina vänner nytta.
Bland den mängd fiender småfåglarna hos oss hafva är en, hvars skadlighet jag anser vara hvarken tillräckligt bekant eller tillbörligt uppskattad. Denna fiende är ekorren. Han är stor vän af fågelägg och förtär äfven utan betänkande de späda ungarna, då han på sina ständiga och vidsträckta vandringar i träden kommer öfver fågelbon. Att han förtär äggen, har jag redan i ungdomen flere gånger varit ögonvittne till, då jag sett honom plundra rödstjärt- och talgmesbon, samt senare, på 1870-talet i Teisko och 1880-talet i Terijoki, kommit öfver honom utförande samma bedrift.