Hvad stod nu att göra för att få närmare reda på gynnaren? Där stod jag ett par steg framför den tillbommade dörren och kunde genom gluggen endast se upp under näfvertaket, där det var ganska skumt. På båda sidor af gluggens öfverkant syntes ett par i timmerväggen infällda stockändar; dessa måste ha någon fortsättning inåt byggningen och för att möjligen få se denna, gick jag några steg bakåt. Då jag så med ögonen följde konturerna af den till höger om gluggen svagt skönjbara stocken, varsnade jag i det längre inåt härskande halfdunklet två grönaktigt lysande prickar helt nära hvarandra, hvilka försvunno i samma ögonblick jag fixerade dem.

Hvad var det? Hål i väggen kunde det icke vara, ty då hade de nog suttit kvar och ånyo kunnat upptäckas. Prickarnas afstånd från hvarandra och den grönaktiga glansen läto mig antaga som säkert, att de voro mickels ögon, hvilka han slutit af blygsamhet öfver att se sig bemärkt. Säkert låg han där mindre än en meter öfver halmkärfvarna och lurade; men huru komma åt honom?

Då jag gick hemifrån föll det mig icke in att belasta mig med skjutredskap, därför stod jag nu med tomma händer uti den förföljdes åsyn, väl vetande att om jag nu gick hem efter bössa, skulle mickel, som sett sig upptäckt, vara klok nog att ofördröjligen söka sig säkrare gömma. En god stund stod jag som vaktpost vid ladan, utan att arrestanten därinne vidare behagade visa sina tindrande ögon, och riskerade icke lämna platsen, beklagande att icke gluggen däruppe liksom hålet inunder var försedd med dörr. Då skulle räfven snart blifvit hindrad att rymma; nu gällde det att ändå på något sätt hålla honom kvar.

Medan jag så funderade på huru gluggen lättast skulle kunna tillbommas, råkade just en pojke från byn komma gående på vägen. Han såg visst mycket förvånad ut öfver att se mig stå där vid ladan, men kom dock på anmodan närmare. Utan att inviga honom uti hvad saken gällde, skickade jag honom till villan med bud till drängen att i största hast infinna sig hos mig med en hel och stark bastmatta. Pojken kilade undan värre, men drängen dröjde så att väntan blef mig bra lång, ty jag fruktade att räfven, som under tiden hade godt tillfälle att grundligt öfverväga situationens chanser, skulle besluta sig för att trots min närvaro hoppa ut genom gluggen. Han såg nog att jag hvarken kunde förhindra det eller var i stånd att skada honom. Men mickel var icke bang, han ansåg sig nog säker däruppe och satt lugnt kvar. Slutligen kom drängen och medförde mattan, men såg än mera dum, undrande och nyfiken ut än pojken.

Jag gick åter en gång kring ladan och sökte, men hittade intet hål stort nog för en räf att pina sig ut igenom. Därefter sade jag till drängen, att det fanns en räf därinne och att jag ämnade skjuta den, hvarför han skulle stå där som vakt orörlig på anvisad plats, medan jag gick efter bössan. På det han under den tid jag var borta icke oafbrutet skulle stirra upp i gluggen och därmed oroa mickel, sade jag icke hvar denne låg, men inskärpte ytterligare, att han skulle hålla sig stilla, samt ilade hemåt. Jag räknade på att räfven, som förhållit sig trygg så pass länge, äfven med lugn skulle invänta min återkomst.

De sexhundra stegen hem och samma väg tillbaka föreföllo mig bra ansträngande och långa i den lösa snön, men jaktifvern hade kommit öfver mig och det förklarar, att drängen tyckte att jag hunnit mycket kvickt tillbaka. Hångrinande påstod han dock tillika att det nog vore ett misstag med räfven, ty någon sådan hade han icke sett i gluggen, där den bort visa sig om den vore därinne. Således hade han emot min önskan ändå stått och bligat dit upp; dock blef jag nöjd, då jag hörde, att han ingen räf sett, ty då låg han nog kvar på stocken däruppe.

Än en gång synade jag snön kring ladan och fann den orörd, tittade därpå upp mot stocken och hade nöjet se mickels vackra plymspets hänga ned en bit bakom denna. Det var icke klokt gjort af honom att sådär skylta med svansen och därigenom göra sig mera bemärkt; säkert hände det af tankspriddhet, då han nu såg två syssla utanför hans residens.

Hemifrån medförde jag hammare och spikar, som stuckos i drängens fickor, och därmed utrustad hjälptes han upp på dörren så tyst som möjligt, hvarpå jag tillsade honom att plötsligt resa sig upp och täppa till gluggen med bastmattan, hvilken jag räckte honom på bössan. Denna manöver utförde han med skicklighet, och inom några ögonblick var hålet så pass väl tillstängt, att räfven, om han envisades att komma ut samma väg som han begifvit sig in, måste ge mig tid att skjuta.

Jag hade stått beredd att taga emot honom, om han skrämd af hammarslagen rusat ut, men besynnerligt nog lät han stänga in sig utan att förråda sin därvaro, och så kunde jag ånyo stå på post framför den stängda gluggen huru länge som helst. Det var bra försmädligt att ha mickel i fällan och ändå icke kunna komma åt honom. Att med ledning af hans synliga svansända skicka ett skott till den på stocken tryckande fiffikusen riskerade jag icke, ehuru jag använde förladdningar af filt, Den torra halmens antändlighet afhöll mig därifrån.

Ej heller vågade jag skicka drängen dit upp för att köra ned räfven och så skjuta denna i gluggen, ty jag fruktade att karlen kunde få men af skottet. Att åter skjuta räfven på marken var ovant för mig, då jag på senare år betydligt legat af mig i skottfärdighet. Medan vi båda sålunda öfverlade om situationens olika möjligheter, föll min blick på hunden Scharik, som sprungit efter mig hemifrån och nu som intresserad åskådare satt vid gärdesgården. Han kunde och skulle hjälpa. Scharik fasttogs, drängen äntrade åter upp på dörren och löste mattan något i nedra kanten, hunden stufvades in och hålet täpptes noga.