Jag har hört sägas att råttor finnas i alla kvarnar, och detta är ett bestyrkt faktum åtminstone hvad denna angår, ty min granne, ingeniör H., som har hyrt kvarnen, påstår att de äro legio där och försöker hålla efter dem med saxar och fällor, sedan jag för att skydda traktens småfåglar och villebråd gjort i det närmaste slut på här förr i mängd vagabonderande "kissor" medelst mina kattfällor.
Vid sitt lofvärda företag hade ingeniören nu på hösten fått en oväntad hjälp. En kringstrykande räf, van vid mössjakt och spekulativ som vanligt, äfven starkt misstänkt för att tidigare hafva tillegnat sig ett par på gåtfullt sätt försvunna ankor, hade snokat reda på kvarnens snyltgäster, troligen långt förr än någon annan visste af dem, och haft sin jaktmark där, innan jag på en morgonpromenad kom att korsa hans vägar i snön.
Under natten mot söndagen den 1 november föll här den första snön i höst, och då morgonen var lugn och vacker, gick jag ned i parken för att åter en gång se huru den tog sig ut i snöskrud och fann där vid åstranden mickels välbekanta spårstämplar i den blöta snön. Med nöje följde jag dem för att taga reda på hvart den gynnaren under morgonväkten utsträckt sitt ströftåg.
Det bar i väg längs den starkt stupande stranden och därifrån ned mellan stenarna på den delvis torra å bottnen fram till kvarnens bakvägg och så in under denna genom ett hål i stenfoten. Där syntes äfven hvad visiten gällde, ty på flere ställen funnos råttspår. Kanske räfven lyckats få en tidig frukost där både nu och förr, eftersom spåren visade att han utan tvekan raka vägen marscherat på. Något utspår såg jag icke till på två af byggningens sidor och jag brydde mig ej heller om att för tillfället fortsätta spaningen efter honom, då det var söndag och blidan dessutom starkt medtagit snötäcket.
Veckan gick därefter ända till fredagen, då snö åter fallit under natten och jag beslöt tillfredsställa nyfikenheten, huruvida räfven äfven denna morgon afdrifvit sitt jaktområde. Vädret var gråmulet och blåsigt och några grader kallt, således icke riktigt angenämt för den vanliga promenaden. Jag tog pälsen på mig och begaf mig ned till åstranden vid niotiden på morgonen. Ganska riktigt, han hade plöjt sin fåra samma väg i den öfver kvartersdjupa lösa snön, ibland med långa skutt, troligen för att lättare komma fram, och in under kvarnen hade han krupit genom samma öppning.
Utan resultat sökte jag utspår utefter tre af byggningens väggar och fick därvid klifva mellan de kullriga snö- och ishöljda strandstenarna; räfven måste ha gått ut under vattenrännan på den fjärde mot land stående sidan. Dit kunde jag ej krypa, men vadade i snön på en lång omväg uppför den branta stranden och kom så upp på kvarnbron. Där låg snön orörd, således hade intet folk passerat den sedan gårdagen och räfven icke heller.
Jag tänkte redan, att han möjligen ännu fanns kvar därnere, men detta var dock icke förhållandet. Ty vid noggrannare undersökning utefter den längre fram till träsliperiet förande delen af vattenrännan såg jag spåren komma ut minst tio famnar längre bort under denna och i stora språng leda uppför backen till landsvägen för att sedan följa denna i riktning mot byn. Snön på vägen var ännu orörd så tidigt på dagen och jag beslöt därför att följa spåren vidare för att se om räfven, byrackorna till trots, utsträckt sin provianteringsexkursion till råttbona på deras område.
Det visade sig dock snart, att han icke vågat sig dit, ty efter en promenad af omkring femhundra steg veko spårstämplarna af vid en liten lada till vänster om vägen och slutade tvärt ett stycke från den halföppna ladudörren. Ladan står invid med klen tallskog och enbuskar beväxt mark, väggstockarna ligga direkt på backen och ungefär en half meter däröfver finnes ett golf, hvilket liksom taket är förfärdigadt af klufna trädstammar. Denna byggnad är ungefär 6 m lång och 5 m bred och står med ena långväggen intill vägen. Gaflarna äro timrade af stock ända upp till åsen och framgafveln har två öppningar. Den nedra är omkring en meter i fyrkant och försedd med gångjärn; den stod som sagdt halföppen och saknade låsinrättning. Den andra gluggen sitter vid pass en meter högre upp och är betydligt mindre samt saknar dörr. För tillfället var ladan fylld med halmkärfvar ända upp till gluggen, genom hvilken inpackningen måste hafva blifvit verkställd, ty den andra dörröppningen var inifrån väl tillbommad med tvänne gärdsel som ställts vertikalt tvärsöfver hålet, och sedan kärfvarna radats däremot hade icke det minsta kryphål blifvit öppet. Följaktligen kunde räfven icke ha kommit in den vägen och ej heller under byggnaden, emedan den ligger tätt på marken; hvart hade han då tagit vägen?
Funderande på denna gåtas lösning, fäste jag mig vid, att af spåren i snön det näst sista paret var betydligt längre än det sista och att i båda paren stämplarna stodo i jämnbredd. Denna fotställning visade tydligt att räfven suttit eller hukat sig för att hoppa. Men i sådant fall hvart? Ganska riktigt! På öfra kanten af den halföppna dörren var snön ställvis alldeles borta, men låg orubbad kvar närmare intill väggen. Mickel hade således gjort ett hopp af närmare två meters höjd upp på den smala dörrkanten och därifrån naturligtvis upp genom gluggen, ty något annat ändamål kunde det första språnget icke gärna haft. Men hvad skulle anledningen hafva varit, hvad hade han sökt där? Troligen funnos möss i halmen och dem jagade han efter däruppe, då han icke kom in annorstädes.
För att förvissa mig om han fanns däruppe ännu, gick jag kring ladan och såg mycket noga efter utspår och hål genom hvilka han kunde ha aflägsnat sig, men intet sådant hittades. Således måste han vara kvar uti detta ovanliga gömställe, som jag nog tilltrott en katt om att välja, men aldrig misstänkt räfven för. Förmodligen var det icke första gången han besökte detta härbärge under en sådan tid på dygnet, då det af flere skäl icke rätt anstod honom att stryka omkring.