Huru många harungar månne väl i den tidiga morgonstunden, då man ej blir åsyna vittne till kråkornas bedrifter, råka ut för samma öde?
En ovanlig jakt på räf i lada år 1901.
Förord.
Tillgången vid den "jakt" jag nu går att omtala var så litet lik vanlig jakt, att jag varit osäker på under hvilken rubrik den rätteligen borde sättas. Bössa användes därvid visserligen för att hindra räfven bärga pälsen, och en hund var äfven med, men han jagade icke räfven utan snarare räfven honom, således var det egentligen en bakvänd räfjakt. Och hunden sedan! Ja, han är ingen jakthund af vanligt slag, men likväl ett exemplar af släktet Canis, välförtjänt att beskrifvas. För det första därför att jag kanske då af någon kännare kan få reda på, till hvilken hundras han egentligen hör eller bör räknas, och för det andra, emedan han spelat en viktig roll i denna sanningsenliga händelse. Hans roll var visserligen ofrivillig, passiv och föga meriterande för kräket, men icke desto mindre är det ganska säkert, att utan hundens medverkan jakten icke fått en så lycklig utgång.
För att nu närmare beskrifva honom: Han är hvit som nyfallen snö, d.v.s. då han nyligen varit med "jungfrurna" i badstugan, en tortyr som han undergifvet uthärdar hvarannan lördagskväll, och är för öfrigt ett snyggt och väluppfostradt kräk; höjden 27 cm, längden 60, utom den 28 cm långa svansen. Hunden är bestämdt ingen pudel, fastän akterhalfvan med dess fint krusiga lugg, som räcker ända till svansroten, kunde anses höra en sådan till. På den graciöst uppsvängda ryggradsförlängningen öfvergår luggen uti en gles, långraggig fana. Pälsen på framdelen är mindre lockig, och från hufvudet utefter halsen och ned på ryggen hänger åt båda sidor en mycket tät, lång och rak getragg liknande en hästman och som denna benad på midten samt till utseendet alldeles icke harmonierande med den öfriga kostymen. Hundens nos påminner om spetsens, så gör ock svansen, men en spets är han trots denna i båda ändar synliga likhet säkert icke ändå, ty öronen äro till hälften nedåtvikna. Han ser ganska obegriplig och äfven, skam till sägandes, något ociviliserad ut, hvilket dock just icke är mycket att undra öfver, då han invandrat österifrån och bär namnet "Scharik". Detta namn kännes han dock endast vid, när lynnet är godt, eljes fäster han intet afseende vid huru och om man kallar på honom, förmodligen af bristande förståelse. Namnet har han dock erhållit för sitt bussiga utseendes skull, ty det lär betyda "boll", men likheten med en sådan försvinner, då han mot den varmare årstiden blir uppsnyggad, som är väl behöfligt, d.v.s. då pälsen blifvit klippt akterut äfvensom pannan, bringan och tassarna, hvilket sker ett par gånger om året. Då får det lilla djuret en stilig lejonfason och ser helt civiliseradt ut.
Vid dessa tillfällen visar Scharik underligt nog en särdeles markerad känsla af blygsamhet, synbart medveten om sin obeklädda bakdel, den han synes stundtals sorgset betrakta. Genast efter friseringen retirerar han in i sin koja och stannar där resten af dagen, försmående föda och hvarje lockelse.
Eljes njuter Scharik ostörd af lifvet, sommartid i solskenet framför kökstrappan, och uppfyller under den mörka delen af året samvetsgrant sin bestämmelse som gårdsvakt, i det han gläfsar på allt och alla. Han är därför ansedd och respekterad i sitt yrke, helst sedan det nu blifvit allmänt bekant, att han varit i batalj med räfven.
Efter denna omständliga beskrifning af hjälten i äfventyret kan det vara på tiden att öfvergå till själfva den ovanliga jakten.
Den ovanliga jakten.
Landsvägen, som leder förbi Kalliola villa, går öfver några i Huonijoki eller Kinteri å uppförda s.k. stenkistor, hvilka utgöra bropelare för vägen och damfäste åt den nedanom på närmaste strand belägna lilla urgamla husbehofskvarnen, tillhörande Kinteri byalag. Denna ganska förfallna kvarnskvalta tillgodogör medelst en turbin det tre meter höga fallet för drifvande af ett par kvarnstenar under de tider på året då det är tillräckligt vatten i ån, eljes hvilar den sig. Dessa pauser i verksamheten inträda mest under den vackra, varma och under den mörka, kalla årstiden samt fylla sammanlagdt ungefär sju af årets tolf månader. I år har den varit mycket overksam tillfölje af ihållande torka under sommaren, men efter några höstregn kom den åter i gång för ett par dagar, till stor nytta för hela byn och de många utsvultna råttorna.