Efter denna bedrift på egen hand utan min konkurrens var Heikki belåten och ansåg sig riktigt ha varit i tillfälle att visa mig, nybörjaren, huru lönande och nöjsamt detta hans älsklingsjaktsätt var.
Då jag sedan efter hemkomsten af tacksamhet för att hafva fått deltaga i "nöjet" köpte hela jaktbytet och betalade 50-70 penni för de små stackarna och 90 penni stycket för de gamla fåglarna, blef äfven Heikki å sin sida tacksam samt erbjöd mig att äfven en annan gång vara honom följaktig.
Det intryck denna jakt för skällande hund emellertid gjorde på mig var dock sådant, att jag icke anser den vara en bildad jägare värdig. Man skall vara bonde och icke åstunda annat än att med minsta möjliga besvär till egen fördel rensa trakten från fågel för att med dylikt hänsynslöst massmördande äfventyra hela fågelstammens bestånd.
Efter denna utfärd har jag som sagdt klart för mig, hvarför nejden häromkring inom några år blifvit så sorgligt fågeltom och — fåfängt är att vidare bjuda mig på sådant "nöje!"
Ett sorgespel i djurvärlden.
1899.
Utflyttade hit till Kalliola sedan dagen före pingst hade vi detta år liksom alla för tidigt vaknade sommargäster att lida af det kyliga och blåsiga vädret, som bjöd på snöklädd mark hela tisdagen den 23:dje maj, hvarför vi mest höllo oss inomhus under helgen. På måndagsmorgonen begaf jag mig dock ut i det fria för att se om naturens utveckling gjort nämnvärda framsteg. Det var klent beställdt därmed och all grönska åtskilligt tillbaka mot i fjol vid samma tid.
Vandrande vägen fram nedåt Kinteri by, observerade jag i rågbrodden tvänne kråkor turvis flygande fram och tillbaka på nästan samma ställe. Samtidigt såg jag en hare hoppa af och an, liksom om han ville angripa fåglarna, dem han i upprest ställning tydligen försökte komma åt med häftiga, fåfänga slag med framtassarna, medan de flaxade tätt inpå honom. Men då haren rusade mot den ena af kråkorna, passade den andra på att bakom hans rygg återvända till samma plats, hvarifrån hon nyss blifvit förjagad. Där sysslade hon ett ögonblick i brodden med något föremål, som jag icke kunde se, till dess haren åter kom rusande tillbaka. Detta upprepades flere gånger.
Sedan jag en stund betraktat detta kuriösa spel, gick jag till platsen för att taga reda på, hvad som var orsaken till denna besynnerliga strid mellan djuren. Då jag närmade mig guppade haren motsträfvigt undan och kråkorna flögo med ett obehagligt skrän bort till närastående träd, liksom om äfven de varit illa belåtna med att bli störda uti sitt förehafvande. Efter något sökande fann jag liggande död i brodden en fyra eller fem veckor gammal harunge, hvars ögon voro utrifna och äfven kroppen illa tilltygad af kråknäbbama.
Således var det moderskärleken, som förmått den eljes så skygga harhonan att försvara sin döda unge mot dess roflystna mördares fortsatta angrepp. Dock måste detta nu lika väl som säkert oräkneliga gånger tillförene bli fåfängt besvär, ty de röfvarna lämna ej så lätt sitt rof. Om jag tagit bort den döda ungen, hade följden nog blifvit den, att de andra möjligen kvarlefvande och i närheten dolda ungarna sedan af kråkorna uppsökts och äfvenledes dödats. Därför lämnade jag harungen där han låg, och då jag efter en timme återvände för att se om kråkorna öfvergifvit sitt rof eller ej, syntes hvarken detta, svartrockarna eller haren, till. Fågelvärldens vargar hade fått sin frukost.