Det är en stor olycka för orrhönorna att de iföljd af sin ljusare fjäderdräkt lätt upptäckas, ty allmogeskytten frågar icke efter den skada han gör genom att skjuta hvarje höna han får framför bössmynningen, blott väskan blir fylld. Jag blef helt vemodig till sinnes vid tanken på huru öde skogarna genom ett sådant förfarande i en snar framtid måste blifva, men inseende det fåfänga uti att försöka tala förnuft med en sådan jägare, teg jag. Strax därefter fick jag se en ungtupp i ett träd längre bort och sköt den, icke litet förvånad öfver att fåglarna trots skjutandet sutto kvar så nära.
På den skjutna fågeln voro ännu en stor del fjädrar endast till hälften utväxta ur spolarna, hvaraf jag kunde förstå, att denna kull helt nyligen börjat flyga och därför med förkärlek tryckte hårdt. Jag tyckte synd om de ofärdiga kräken och gick bort med hunden för att uppsöka något mera försigkommet vildt, medan Heikki stannade kvar och fortsatte sökandet i träden.
Långsamt följde jag den inom skotthåll framför mig ströfvande hunden, hörde hur Heikki sköt och kunde ha vandrat 500 eller 600 steg, då jag åter såg hunden stanna tvärt. Han vädrade, tittade stirrande framför sig och hoppade gläfsande några skutt framåt, hvarpå tre fåglar flögo upp ur bärriset. Några ögonblick stod hunden liksom häpen, men då han såg dem sätta sig i en gran rusade han ditåt. Jag var icke kvick nog att skjuta, då de lyfte från marken, men smög mig fram bakom till buds stående skydd. För andra gången hörde jag skott bakom mig, men förrän jag hunnit inom håll för fåglarna, var Heikki redan hack i häl efter. Han påstod att man icke behöfde smyga sig så försiktigt på ungfåglarna, då den gamla hönan icke mera var med dem, och att dessa tre fåglar nog voro af samma kull som de först skjutna, samt for sedan i väg. På hans väska syntes att åter ett par stackare bitit i gräset.
Han kom sålunda något före mig och sköt ytterligare ned en höna, medan jag samtidigt fällde en ungtupp. Strax därpå föll för Heikkis skott den tredje af de fåglar jag sett flyga upp, och således var nu jämte modern hela kullen af sju ungar ödelagd. Orsaken till att orrarna i trakten tagit slut var härefter fullkomligt klar för mig. Det är besynnerligt och sorgligt, att de unga fåglarna trots skotten sitta kvar och utan att söka räddning låta plocka ned sig en efter en. Man måste vara bonde och endast jaga för att fylla väskan, om man skall kunna finna nöje uti ett dylikt ovärdigt slaktande af ofärdiga och enfaldiga djur. Jag hade fått mer än nog af hvad jag nu varit med om och funderade på att återvända hem, men Heikki var icke nöjd ännu, han ville fortsätta, eftersom dagen enligt hans åsikt var så lyckosam.
Vi gingo därefter en dryg timme utan att träffa på fåglar, och jag ämnade redan förebära trötthet för att af bryta jakten, men ansåg mig dock skyldig att hålla ut en stund till, eftersom jag ju själf anhållit om att få följa med. Under vandringen sågo vi flere ekorrar och försökte jag tussa "sipin" på dem, men det var omöjligt att få honom till att visa dem ens den ringaste uppmärksamhet. Detta skedde naturligtvis till husbondens synnerliga belåtenhet och styrktes han däraf ytterligare i tron, att hunden var den yppersta af sin sort. Det tycks som om spetsen skällde på ekorrar endast för sitt nöjes och för öfningens skull, då intet bättre finns att gläfsa på.
Då vi hunnit randen af en lång grusås, stannade hunden, noga undersökande marken. Jag fann där en mindre fördjupning, sådan hönsen åstadkomma då de mylla sig, och till bevis att ett sådant sandbad försiggått där, påträffades därjämte några fina dun. Medan hunden dröjde i närheten, satte jag mig på ett flyttblock och Heikki ställde sig bredvid. På kort afstånd framför oss stod reslig men gles barrskog och därunder hade en hög och tät matta af bärris vuxit upp. Under ifrigt snokande däri stötte "sipin" utom skotthåll upp en orrtupp. Tuppen flyttade sig utefter marken snedt mot oss, och då han kommit inom skotthåll, sköt jag honom i flykten. Heikki häpnade öfver att jag kunnat träffa den flygande fågeln och yttrade att jag nog måste vara en gammal och van jägare, hvilket han icke väntat, då jag ej kände till "sipijakten". Han ville icke tro mig, då jag sade, att jag nog vore gammal, men aldrig varit så mycket jägare som han, fastän jag lärt mig träffa en fågel i flykten. Enligt hans tycke var det konst nog att träffa en sittande fågel, en flygande hade han aldrig riskerat försöka sig på.
Medan vi pratade, skrämde hunden upp en orrhöna, som ihärdigt kacklande satte sig i ett träd i närheten. Heikki ämnade sig just ditåt för att skjuta henne, då jag hejdade honom med hotet att lämna honom och fara hem, om han icke läte orrmamman denna gång få vara i fred. Han såg helt förvånad på mig och frågade om vi icke gått ut för att skjuta så mycket fågel som möjligt. Denna afsikt förnekade jag bestämdt hvad mig själf beträffade och påstod, att om han fortsatte att skjuta hvarje hona han kom öfver, jakten i trakten snart nog vore förstörd för alltid. Detta trodde han naturligtvis icke samt menade, att fåglar snart åter skulle infinna sig från kringliggande nejder. Slutligen lofvade jag gifva honom den sistskjutna gamla orrtuppen, om han lämnade hönan vid lif, och då stannade han, men kunde icke underlåta att försmädligt hånle åt mina "galnas farhågor".
Under tiden hade hunden rusat efter fågeln och satt som förut gläfsande under trädet, allt emellanåt vändande hufvudet mot oss, synbarligen väntande att skytten skulle infinna sig. Denna fågel satt dock icke länge kvar, utan flög kacklande längre bort. Hunden steg då upp, sneglade på oss och följde efter orrhönan, som då hunden ånyo intagit sin plats åter fortsatte flykten. Detta var tydligen ett knep af hönan i afsikt att narra hunden bort från det ställe, där hennes ungar troligen voro gömda. Sedan spelet sålunda fortgått en stund, hvarunder Heikki försökte för mig göra tydligt det löjliga uti att spara orrhönan, emedan nästa jägare hon råkade ut för ändå otvifvelaktigt skulle skjuta henne, tystnade fågellåten, hvarefter hunden återvände till oss och liksom frågande såg på husbonden. Orrhönans list hade lyckats, ty hunden tycktes hafva glömt att återvända till platsen där fågeln först flugit upp, där kullen med säkerhet skulle påträffats. Han förekom mig alldeles bortkommen, ansåg tydligen jakten vara slut, då hans herre icke sköt den fågel han skällt på, och lade sig lugnt ned bredvid honom. Heikki begrep förhållandet, påstod att hunden var van vid att hvarje fågel som han skällde på sköts, samt att han sannolikt skulle bli fördärfvad, om icke så skedde; ty huru klokt djuret än var kunde det enligt hans förmenande dock säkert icke lära sig skilja mellan tupp och höna.
Hunden var synbarligen "illtyckt", och Heikki måste med lock och pock föra honom ut bland blåbärsriset, där han förut varit, samt på allt sätt uppmuntra honom, innan han åter blef vid godt humör och kom sig för med att ånyo söka. Orrungarna hade emellertid obemärkt kilat ganska långt undan, ty vi fortsatte sökandet ett godt stycke utefter åsen, innan hunden rusade till och körde upp en ungtupp. Denna fick Heikki ensam rå om för att äfven lian åter måtte bli på godt humör, ty han hade blifvit tystlåten och var förmodligen vid dåligt lynne efter min straffpredikan i jakthushållning. Han lyckades ock skjuta fågeln, hvarpå hunden återvände till upptagningsstället, där han bland ris, albuskar och vindfällen skrämde upp den ena orrungen efter den andra. Modern sågo vi icke vidare till; ungarna flögo upp en i sänder på ganska långt från hvarandra belägna ställen, och så blef slutligen äfven här hela kullen nedgjord.
Jag satt under tiden på en trädstubbe och åsåg denna massaker, i hvilken jag icke kände någon kallelse att deltaga. Det var mig motbjudande, ty de stackars små voro icke mera försigkomna, än att de just förmådde flyga upp i närmaste träd och därjämte dumma nog att sitta kvar där, tills bonden med maklighet hann taga lifvet af dem. En sådan jakt erfordrar ingen skicklighet och det är nog så lätt att inom en kort tid fylla jaktväskan.