Lefve jägarens friska nöje!
En s.k. orrjakt för skällande hund.
År efter år har jag under senare hälften af sommaren varit utsatt för den förtreten att från morgon till kväll på alla håll ur de villan omgifvande skogarna höra ett olidligt hundgläfs, och oräkneliga gånger har jag blifvit utledsen därpå. Men hvad kan man göra åt det? Ibland, då oljudet pågått alltför nära, har jag förlorat tålamodet, tagit salongsgeväret från väggen och skyndat till skogs för att skjuta — ekorren, som är den oskyldiga orsaken till oväsendet, ty den egentliga fridstöraren, hundrackan, är ju fridlyst. Vid sådana tillfällen har det händt, att jag i skogen påträffat en del af byns 6-15-åriga pojkslynglar, hvilka utrustade med själftillverkade sprättbågar under timtal försökt att med eländigt gjorda träpilar skjuta det uppskrämda djuret och därunder naturligtvis uppeggat hundarna till allt ifrigare gläfs. I hopp om att därmed kunna tillfredsställa pojkarna och få dem att sluta jakten samt gå hem, har jag skjutit åtskilliga ekorrar, men detta visade sig dock tjäna till intet, ty utan att tacka för den skänkta ekorren frågade de om jag icke ville skjuta flere åt dem, och snart snokade hundarna upp ett nytt villebråd, hvarefter jaktskojet fortgick den dagen och de följande, sommaren i ända.
Dessa outtröttliga spetshundar, hvilka skälla på snart sagdt allt och alla, jaga äfven med förtjusning på egen hand, och då de icke hållas kopplade, få de sålunda efter behag marodera i skogen. För att göra slut på detta irriterande förhållande, har jag försökt att få köpa de ihärdiga rackorna med afsikt att sedan behandla dem efter förtjänst, men tyvärr äro egarna så ifriga amatörer af den jakt dessa hundar utöfva, att de fordra ohyggliga pris för sina "sipir". På min invändning, att ett kräk som endast förstår gläfsa på ekorrar icke är värdt ett sådant pris, svarades vanligtvis: "Hunden skäller ej på ekorrar, då husbonden är med honom i skogen." Ja, gunås, nu har jag nog reda på att detta påstående är sant.
Här i trakten har det flere år å rad varit godt om tall- och grankottar och tillfölje däraf öfverfullt med ekorrar, och sistlidna sommar började hundkonserten, olidligare än någonsin tillförene, redan uti första veckan af augusti.
En dag då jag träffade byns ifrigaste jägare, en fyratioårig hemmansegare, vidrörde jag åter hundpinan och anmodade honom att mot ersättning hålla sina hundar bundna eller instängda hemma. Härom ville han emellertid ej höra talas, men försökte trösta mig med att det endast vore några dagar kvar, tills jakttiden ingick, och då ämnade han hvarje dag gå ut med hundarna. Detta var en klen tröst för mig, men samtalet gaf anledning att fråga honom om tillgången vid jakt med spetsracka, och då detta jaktsätt var mig fullkomligt nytt, lofvade han att en dag efter jakttidens början afhämta mig.
Redan den 17 augusti infriade han sitt löfte, och klockan var ännu icke fem på morgonen, då han infann sig. Han hade redan varit ute de två föregående dagarna för att undersöka fågeltillgången i trakten, men hade icke påträffat en enda orre eller tjäder inom den närmaste halfmilen, hvarför han menade att vi nu finge bereda oss på en längre utflykt.
Att tillgången på fågel var klen i närheten, hade jag redan länge misstänkt, ty här har varit godt om jägare af alla slag under senare tider, och det är flere år sedan jag sist från villans torn hade nöjet höra orren spela på vårmorgonen. Jag förebrådde honom att han ju själf till en stor del var skuld till fågelns försvinnande från trakten, men härtill svarade han skrytsamt skrattande, att hans hund var utmärkt och att han för honom skjutit mycket fågel, samt tillade: "Skjuter inte jag, så skjuta andra, ty fågeln hör den till som tar honom." Då jag icke var hågad för lång vandring i värmen, som var att vänta längre fram på dagen under denna så ovanligt vackra och torra sommar, och då vi åkande kunde komma helt nära den trakt han ämnade brandskatta, lät jag spänna för. Bonden Heikki medförde ett dubbelt knallhattsgevär och en krithvit spetshund med svarta, arga ögon; jag visste af erfarenhet att han var en outtröttlig gläfsare, både ondsint och rörlig. Städse den ifrigaste musikern i ekorrkonserterna, tycktes han förstå att jag icke var någon vän till honom, ty han visade mig morrande tänderna. För jaktens skull ville jag mäkla fred med honom genom att erbjuda honom hvetebröd. Detta tog han dock icke emot, men ett stycke surt bröd och litet mjölk hjälpte till förståelse.
Vi åkte västerut genom Sipilä och Vahviala byar åt Saarijärvihållet och togo därpå af till ett enstaka beläget torp, där vi lämnade åkdonet och begåfvo oss till fots ut i ödemarken. Den af halfvuxna barrträd och björkar bestående skogen var på lägre ställen uppfylld af al och videsnår och på öppnare platser funnos mellan träden mattor af högväxt blåbärsris med ymniga och mogna bär.
Omedelbart efter vårt inträde i skogen hade hunden lämnat oss, och då vi sakta gått framåt omkring tio minuter, hörde jag honom helt nära ett par gånger skälla några korta gläfs. "Där är fågel" hviskade Heikki och bad mig smyga bortåt hunden för att se hvartåt han tittade, ty åt det hållet borde fågeln sitta i trädet. Jag gjorde så och han följde ett stycke efter. Då hunden ej vidare hördes, gick jag raskare och fick slutligen se honom stående bland blåbärsriset vid randen af en öppning, stadigt tittande längre bort. Medan jag såg mig om efter skydd for att osedd af fågeln komma närmare hunden, sprang denna plötsligt ett par hundra steg framåt till en stor gran, där han stannade för att med korta pauser ifrigt gläfsa. Dit hade fågeln således flugit, men då det var mera öppet åt det hållet, måste jag draga mig åt sidan för att någorlunda dold af buskarna smyga vidare. Af skrockandet hörde jag att det var en orrhöna och upptäckte henne snart på en gren, där hon framåtlutad och skakande vingarna liksom ovettades på hunden, som satt helt lugn några famnar från trädet, oafbrutet stirrande på henne och allt emellanåt gifvande till ett gläfs. Då jag icke var hågad att frångå mina principer och börja jakten med att skjuta ett gammalt höns, undersökte jag träden däromkring for att möjligen i dem upptäcka någon ungfågel, då i detsamma ett skott hördes, för hvilket orrhönan föll. Jag steg nu fram och såg Heikki taga upp fågeln samt kunde icke underlåta att förehålla honom grymheten uti att skjuta bort modern från ungarna. Detta rörde honom icke alls och med orden: "Den här är värd 80 penni", stack han lugnt fågeln i väskan. "Den som kommer först skjuter." Oaktadt ingen fågel syntes flyga upp efter skottet, fortsatte Heikki och hunden att syna granarna närmast intill. Inom kort gläfsade hunden, och jag hann just varsna en unghöna, då bonden sköt ned äfven den.