Där stodo björkarna ljusgula, rönnarna mörkröda och asparna brandgula mellan de mörkgröna granarna, nedtill kantade af gråa gleslöfvade videbuskar; allt öfversålladt efter nattens kyliga dimmor med miljarder daggdroppor, gnistrande som briljanter i morgonsolens strålar. En högtidlig stillhet låg öfver skogen, endast då och då störd af en flyttande trasts sträfva locktoner eller talgmesens knarrande "trrrirp-titt-titt".
Jag satt på en gammal trädstubbe i skydd af de unga granarna, en lång stund försjunken i betraktande och glömmande anledningen till min därvaro, då jag af kamratens skott väcktes ur drömmerierna. De föllo två omedelbart efter hvarandra, således en dublett. Nu kom jag mig för med att låta lockpipan ljuda: tsi-tsi-tii-vitsi-vö, och sedan jag upprepat detta några gånger, svarade järptupparna villigt från flere håll. Detta resultat lofvade mer än nog, hvarför jag framtog den andra lockpipan, som härmade järphönans mildare, ljufva och löftesrika läte. Därtill tego tupparna dock, i hvilkas små hjärtan de smäktande tonerna vid den föga värmande höstsolen troligen icke mäktade väcka minnen af vårens älskog, liksom förut okuflig stridslust, som svar på rivalernas utmaningar till kamp för kärleken.
Efter en kort stund lät jag tuppens rop åter ljuda, men fick blott ett svar, hvarefter allt blef tyst. Troligen var det gifvet af en äldre, erfarnare kavaljer, som gaf sig tid att först rekognoscera terrängen, innan han antog utmaningen, eller kanske ansåg säkrare undvika den erbjudna tvekampen. Redan fruktade jag, att han rädd om skinnet hellre föredragit att fly framför att fäkta, då ett sakta prasslande hördes och en järptupp marscherade in på den öppna platsen framför videbuskarna, stolt, värdig och färdig till strid om den dolda sköna. Grann var han, då han rakt upprest trippade framåt och med högburet hufvud spejade åt alla håll.
Men skottet small. Den lilla hjälten gjorde sitt sista hopp och hans af stridslust och mod svallande blod stänktes vida kring utöfver markens gula blad. Medan jag hämtade den fallne, hörde jag åter kamratens skott, och då dess eko dött bort började jag åter lockandet. Melodin hade knappast ljudit till slut, då en tupp, blind af stridslust eller yr af kärlek, slog ned nästan invid mina fötter. Mäkta dum såg han ut, då han varsnade mig, och var i nästa ögonblick på flykt rakt ifrån mig. Men långt kom han icke innan skottet fällde honom. Då jag reste mig för att taga upp honom, kom en tredje fågel, utstötte sitt kämpaskri och kilade från videbuskarna till höger fram på gläntan. Denna stridstupp såg rätt fånig ut. Högt uppsträckt, med nacktofsen upprest och ömsom flaxande med de vackra prickiga vingarna eller hängande dem utefter marken, stoltserade han omkring än hit än dit, tydligen på utkik efter rivalen eller för att visa den i närheten förmodade hönan, huru ståtlig han var. För några ögonblick fägnade jag mig åt hans åsyn, ty han påminte om en kavaljer från rococotiden i farten med att göra sig till för sin sköna, innan jag försiktigt lyfte bössan med afsikt att göra slut på hans piruetter. Men detta skedde för sent, jag hade låtit honom se sig omkring för länge, han hade varsnat faran och försvann inför mina ögon liksom genom trolleri.
Något häpen häröfver gick jag att hämta den sist skjutna fågeln, då ytterligare en kom surrande rätt emot mig. Han skyggade, ändrade kurs och satte sig uti en grantopp nästan utom skotthåll. Jag sköt ändå, han föll och afhämtades med detsamma.
Återvänd till min plats satt jag en lång stund och blåste lockhöna utan att få svar. Slutligen kom en unghöna och slog ned nära intill. Hon fick behålla sitt unga lif och satt länge kvar, liksom om hon känt till mina jaktprinciper. Småningom ansåg jag nu jaktnöjet på detta ställe afslutadt för dagen och ämnade lämna det, då en järptupp satte sig i granen rakt öfver mig. Troligen hade jag något för brådt eller kvistarna togo emot, ty en bom blef det på tre famnars afstånd. Förargligt nog!
Skottet hade knappt ljudit, då med väldigt brak en stor svart bondhund ursinnigt gläfsande rusade rätt på mig, liksom ämnade han antasta mig för intrång på hans jaktmark. Det var en af dessa allmogens totalt onyttiga och bortskämda hundrackor, hvilka emedan de skälla på fåglar och ekorrar anses vara utmärkta jakthundar och därför innehafva privilegium att året rundt på egen hand ströfva kring i skogarna, förgörande både fyrfota och flygande vildt i vida större mängd än man tror och utan att egarna eller lagen befattar sig med deras förehafvande.
Gärna hade jag skickat en hagelsvärm i vilddjuret, men af respekt för bondhämnden, som jag några gånger råkat ut för, och då jag var känd i trakten för att hålla efter jagande hundar och kattor, riskerade jag icke att denna gång expediera kräket till de sälla jaktmarkerna. Några stenar kastade jag dock efter hunden, hvilket tilltag han fann så oförskämdt, att han skulle ha rusat på, om jag icke vändt bössmynningen emot honom. Då förstod han att det kunde bli allvar af och föredrog att ilsket morrande försvinna. Kräket hade visserligen hört skotten och däraf lockats till stället, där han påträffade en obekant person som naturligtvis måste skällas ned.
Då detta uppträde försiggått på jaktstället, var ej lönt att fortsätta där, hvarför jag med mitt byte vandrade åt det håll, hvarifrån jag hört kamratens sista skott. Långt behöfde jag icke gå, innan jag mötte honom äfven stadd på hemväg. Han hade skjutit fyra fåglar, hvaraf som jag förmodat de båda första i en dublett, då de som bäst voro i farten att lufva om hvarandra. Äfven han hade haft besök af den jagande hunden, som dock icke vågat sig nära inpå men en lång stund hållit sig i närheten, således förstörande jakten för honom liksom för mig. Treflig jaktkonkurrens!
Hemvägen genom skogen i en annan riktning än den vi kommit var njutningsrik för oss gamla naturvänner. Den sköna höstmorgonen lönade rikligen mödan att stiga upp så tidigt och den på äldre dagar ganska ansträngande marschen, om ock jaktbytet blef mindre än vi väntat.