En järpjakt nära Kinteri by.
(Viborgs socken 1901.)
När järparna sträcka genom parken och påträffas där bland blåbärsriset, är det ju för en gammal jaktvän liksom en kallelse till skogs. Därför blef lösen en vacker dag: Ut på järpjakt!
Hvarje årstid har sina behag, och en behagligare höst än den nu pågående hittills varit ha vi inom mannaminne icke haft i trakten. Under hela sommarn, allt till den dag som är, har solen dagligen smålett åt oss från en molnfri himmel, och nu i slutet af september kan man räkna på hennes ynnest för kommande dag och därefter uppgöra sina jaktplaner, utan att behöfva frukta det eljes för årstiden vanliga rusket. Vädret har varit mildt och vårlikt, saknande höstens sträfva kyla och den doft af alltings förgänglighet, som brukar åtfölja höstluften.
Till följe af en sådan väderlek ha löfven hållits kvar på träden och där antagit alla de vissnandets stadier motsvarande olika färgtonerna, växlande mellan grönt och gult, orange och purpurrödt, visande dessa varma färger med sällsynt prakt, glänsande uti den redan lågt stående solens milda belysning. Sällan ser man skogen klädd i en sådan mångfald färgnyanser som under dessa vackra höstdagar.
Vanligen inträffar hos oss efter mindre sköna och varma somrar tidig frost samt snart därpå regn och storm, som i en handvändning sopa träden bara, innan bladen hunnit antaga alla höstens nu så mångfaldt skiftande kulörer. Detta år liknar hösten en modern artist, som kluddar med de bjärtaste färgtoner i dekadensmanér och vid den underbara belysningen åstadkommer effekter, så mycket mera förtjusande som de äro ovanliga för våra vid dystra och entoniga skogskoloriter vana ögon.
Sådant väder lockar jaktvännen ut i skog och mark. Med förnöjelse hänger man den alldagliga konventionella kostymen i skåpet, tager, om man är jägerian, på sig en varmare ylletröja i stället för den obekväma stärkskjortan med löskragen och kryper i den bekväma, korta, mjuka och varmt åtsittande gamla jaktrocken, som af ofta växlande regn och solsken antagit en obestämbar färg, harmonierande med skogens mossiga klippor och trädstammar samt därför mindre oroväckande för dess varsamma och skygga innevånare.
I väskan stoppas några smörgåsar och en konjaksskvätt, användbar för uppblandning af dricksvattnet och behöflig efter en ansträngande marsch i den kyliga morgonen. Patronerna stickas i bältet, bössan hänges öfver axeln, och färdig är den gamle jägarn liksom för trettio år sedan, då krafterna visst voro uthålligare och lynnet lättare. Men äfven nu kännes det uppfriskande och föryngrande, då "det bär till skogs" för en gammal natur- och jaktvän.
Kamraten och jag voro uppe vid dagningen. Tät dimma låg liksom föregående morgnar öfver nejden, bådande en solvarm och vacker dag utan blåst, lämpligt väder för järpjakten. En sådan lugn morgon höres lockpipans ljud vida omkring och järptupparna äro muntra och rörliga af sig, hvaremot de vid disigt, vått och blåsigt väder sitta olustiga, dufna och tröga, lämnande de lockande ljuden obeaktade. Pipan ljuder då som blåst i en säck, saknande all upplifvande verkan på fåglarna, och bäst är att då stanna hemma.
Vid soluppgången voro vi på väg till skogs öfver torra och sanka ängar till en högländt mosse, i hvars svällande mossdynor de långskaftade stöflarna visade sig särdeles användbara, och därefter kommo vi ned i ådalen till ett välbekant ställe, där löfträd voro förhärskande och små buskkantade ängstäppor funnos, Vi visste att järparna brukade hålla till där, ty i närheten växte blåbär och lingon i mängd och sådana platser föredraga de, så länge löfvet sitter kvar på träden. Här skildes jag från kamraten och stannade uti en tät dunge af mindre granar, som växte intill en liten fri plats i ung, blandad löfskog.