Mörkret är öfver oss och de första stjärnorna tindra redan trasten har slutat sin entoniga sång och hemvägen är lång. Framåt!
Triumferande intågar man i hemmet och visar med en eröfrares stolthet den vackra, tunga, läckra fågeln för husets samlade innevånare, som beundra de vackra fjädrarna, den långa näbben och de små egendomligt bakut sittande ögonen samt glädja sig med mig öfver denna min första morkulla.
Många andra ha nog följt efter, men ingen har varit så välkommen och så mycket beaktad som denna; den mest efterlängtade, mest värderade och längst ihågkomna är och blir den första morkullan.
Något om morkullor.
Tidigt på våren, då snön är borta och vädret i maj blir varmare och fuktigt, då komma morkullarna och då vakna hos dem ömmare känslor liksom hos andra fåglar, som häcka här i norden. Honan sträcker då i skymningen utefter gläntor i skogen vid kanten af skogsängar och kärr, öfver bäckar och löfskog, med smäktande gnäggningar kokett lockande de förälskade hanarna. Dessa förfölja henne då, under flykten bräkande eller knarrande, medan de sinsemellan jaga och stöta efter hvarandra eller i luften göra tumlande gratiösa svängningar. Men blåsa mot aftonen kyliga vindar, då sträcka fåglarna högt och snabbt, då är det svårt för jägaren att träffa dem.
Kullan är en ömtålig fågel, hvilken den minsta skrapa af ett hagel faller till marken, men man har henne icke i jaktväskan för det, ty hon är mycket snabb att springa och särdeles skicklig att gömma sig. Har man haft oturen att såra henne lättare, så döljer hon sig genast mästerligt, och skrämmer man efter långt letande slutligen upp henne ur gömman, så försvinner hon åter kvickt bakom någon tufva, trädstam eller buske, trycker hårdt och låter en gå tätt förbi. På detta sätt kan man få fortsätta att söka långa stunder, tills mörkret alldeles fallit på; därför är klokast att taga märke på stället och i sådant fall gå hem utan att söka samt följande morgon återkomma med en god hund, som förstår sin sak och tar fågeln i gömman.
Nu för tiden skjuter man ju icke mera morkullan på sträck om våren, men väl för hund under sensommaren; häckningen skadas därigenom mindre, fåglarna äro flere och fetare, men sådan jakt är icke på långt när så intressant, och det är fråga värdt om icke i detta fall det gamla ordspråket har rätt, som påstår: "Den som söderut far, turken tar", ty i södern skjutas många fler morkullor än hos oss och utan betänkande eller konsiderationer.
Morkullan återvänder gärna på våren till den trakt, där hon vuxit upp, och bör därför af en omtänksam jägare icke utrotas; men han kan väl efter parningstiden skjuta några af de äfven under de ljusa vårkvällarna fortfarande sträckande hanarna utan att därigenom skada häckningen.
Morkullan är en skymningsfågel, som sällan syns till på dagen, ty då uppehåller hon sig mest på ensliga ställen i djupa skogen, där sumpiga trakter och mossar finnas, lifnärande sig med maskar och vattendjur.
Allt för skygg är hon dock icke, ty här på Kalliola villas område har hon under en följd af år byggt bo på marken under bärriset nära stranden af Huonijoki å. Ehuru emellanåt uppskrämd af husets lilla terrier, har honan dock icke därför öfvergifvit sitt bo, som innehållit fyra eller fem ovanligt stora ägg, hvilka äro mycket vackert tecknade med en krans af mörka fläckar på ljus botten, och ungarne ha lyckligt blifvit uppfödda, ty här tålas inga kattor.