Ett mycket gammalt minne.
Om våren, då drifvornas sista lämningar smälta bort i skogen för de i träden susande blida fläktarna, då vid solnedgången myggen dansar öfver den svällda bäcken och talltrastens enkla melodiska flöjttoner vemodsfullt och fridfullt hälsa den annalkande skymningen, då känner den gamle jägaren en mäktig, tvingande längtan ut i den vaknande naturen. Den liksom kallar på honom genom åter väckta minnen och bilder från längesedan flydda dagar, då man i ungdomen sköt morkullan, vildandens välsmakligaste fågel, på sträck och mycket mera njöt af nöjet vid denna jakt än af steken. Denna kallelse förnimmer jägaren äfven, fast ödet fängslat honom uti en storstads tryckande kvafva atmosfär, där man intet annat vårtecken får se än dammolnet, som yr på gatan, och den matta grågröna växtligheten i tynande planteringar. Denna längtan ut i det fria kan hvarken kufvas eller tillfredsställas däraf, att man på någon genom ökad ansträngning förvärfvad fridag rymmer ut till landet och vanligen endast för gamla minnens skull bär bössan med sig i skog och mark. Därvid drömmande sig långt, mycket långt tillbaka till de dagar, då man som yngling gick på morkullsjakt, så snart den späda gröna skiftningen visade sig på marken.
Den första morkullan! Hvad dessa ord innebära, förstår endast en jägare. Den första morkullan, då man själf är en förstling, en nybörjare i lifvet så väl som på jaktstråten i skogen och ute på marken; då man med böner och löften efter många förmaningar och mycket afundad af kamraterna slutligen erhållit tillstånd att handskas med pappas bössa och skjuta med den, eller uti än lyckligare fall fått en egen till julklapp. Så var förhållandet med mig, och därför drömdes under de tre närmast följande månaderna om tjäderspel, orrlek och morkullssträck. Under väntan på nöjet smög tiden, som man tyckte, oändligt långsamt fram till våren, medan bössan visades åt alla bekanta och deras gamla ofta upprepade jakthistorier med ökadt intresse ånyo åhördes.
Tiden användes på bästa sätt till förberedelser för jakten och öfning i skjutning och träffsäkerhet. Det är ju en gammal känd och omtyckt praktik att fästa upp papperslappar på alla väggar och sätta hagelsvärmar uti dem; någon synnerlig konst är det icke, och snart voro alla laduväggar i närheten öfversållade med bly. Mycket svårare är det att träffa rörligt föremål, d.v.s. till en början flygande fågel, och därför måste denna konst öfvas grundligt. Men huru skulle man kunna praktisera detta? Härpå funderades ifrigt och en god vän löste problemet på enkelt vis. Han ställde sig på lagom afstånd och slängde mössan till väders så högt han orkade. Detta sätt är utmärkt, ty efter några få bomskott träffades målet åtskilliga gånger. Fröjden däröfver var visst stor och berättigad å ömse sidor, men tyvärr blandad. Efter den första häpnaden infunno sig betänkligheter öfver de möjliga följderna af vår praktik, ty hans hufvudbonad kunde obehindradt användas som såll.
För att icke alldeles förstöra nöjet för vännen och åter få honom glad kunde intet bättre påhittas än att bjuda honom på att skjuta efter min mössa, och det gjorde han gärna. Därefter hade vi intet att förebrå hvarandra.
Följderna af vår sportöfning uteblefvo dock icke länge, ty den kortklippta luggen tittade förrädiskt ut genom mössbottnen och röjde oss. Men lyckligtvis har det ledsamma oftast nog någon fägnesam påföljd, och så blef denna skjutöfning orsak till att äldre, erfarna jägare, som verkligen hade varit på morkullsjakt, meddelade, att det därvid är alldeles i sin ordning att mössan kastas högt upp, då morkullan kommer på sträck, ty då gör hon i sträcket en tvär vändning efter mössan, kommer inom håll och kan lättare skjutas. Visserligen tyckte jag att den metoden föreföll litet besynnerlig och omständlig, men försökas skulle den vid första tillfälle.
Ändtligen kom våren och morkullorna med den. Kamraten med mössan och jag hade redan långt före solnedgången ströfvat vida kring i skogsbrynet och hoppat på kärrängens vattendränkta tufvor och öfverfyllda diken, hvari grodorna uppstämde sin entoniga aftonsång. Marschen var lång och besvärlig, men slutligen kommo vi fram till den skogsängen kantande täta björkskogen, hvars inre redan doldes af skymningen. Där satte vi oss på en kullfallen trädstam, trötta och våta högt öfver stöfvelskaften, vid hvilka stora klimpar af svart kärrmylla klibbade.
Kamraten hade ingen bössa, men följde med af intresse för jakten, hvilket jag i hans ställe äfven hade gjort; han stannade dock där, medan jag flyttade till en friare plats ute bland buskarna på ängen. Framför mig på afstånd stod högskogen blånande i den tilltagande skymningen och därunder låg den buskkantade ängen, genom hvilken den igenväxta bäcken slingrade sig fram; härom någonstädes måste kullorna sträcka. Den lågt stående solen belyser trädtopparna, hvaröfver rökliknande moln af myggor dansa, medan skogen blir allt mera dyster och mörkningen småningom sänker sig öfver dälden; det känns fuktigt och kyligt. Vakan sjunger med flöjtlika toner sin nordiska enkla sång, en hund skäller vid den aflägsna gården, eljes stör intet den djupa friden i naturen.
Plötsligt höres dock i stillheten ett aflägset egendomligt knarrande läte. Det är morkullan! Hon kommer! Hjärtat klappar kvickt någonstädes uppåt halsen, fingrarna lyda icke. Jo, hanarna äro spända. För allt i världen blott nu ingen bom! Mössan — ja, mössan — men händerna fumla. Lugn, lugn mössan. Nu kommer den efterlängtade. Behagligt knarrande knorr-knorr-knisp-orrt-orr-pipp, sträcker morkullan uti sakta flykt närmare långsåt ängen, — nu kommer hon inom håll, — då flyger mössan i höjden; förskräckt gör fågeln en tvär vinkel uti flykten kastande sig åt sidan och flyr bort, men så smäller det, han slår vingarna ihop om kroppen och faller med en hörbar duns på marken.
Fröjderop ljuder, kamraten svarar och skyndar till. Skall man efter detta lyckoskott stanna för att fortsätta jakten? Nej, man är så lycklig och nöjd med denna enda. Man har ej lugn att vara kvar, glädjen är för stor, man måste hem så fort som möjligt och visa denna sin första morkulla.