Han hade som vanligt sysslat med sina vänner, "de alltid snälla" abborrarna, då han hört drefvet nalkas, och i förmodan att det skulle komma fram utefter den af vattnet lämnade strandkanten, ställde han sig spejande ditåt skjutfärdig i fören af ångslupen. Albuskarna vid udden skymde utsikten längre bort och han fick därför helt oförmodadt se mickels hufvud styrande kursen till den vid udden öfver vattenytan synliga stenen, som omnämnts uti "första jakten på Otavasalo". Öster tyckte räfvens hufvud vara ett för litet mål att skjuta på vid så stort afstånd, därför väntade han på lägligare tillfälle. Då hundarna kommo till stranden och stannade, funderande på om de skulle bege sig till sjös efter räfven, hade denna, som förmodligen ej ämnade fortsätta öfver sundet, nått stenen och kröp upp därpå. Därvid vände han sidan åt Öster, som nu klämde till med den påföljd, att räfven blef liggande med halfva kroppen i vattnet. Detta var tur för Öster, ty hållet var mycket långt och han blef därför synbarligen stolt öfver sin bragd.
För att afhämta sitt byte måste han kläda af sig och sedan simmande och krypande öfver de stora stenarna på grundet krångla sig fram i det ganska svala vattnet. Återvägen påstod han var värst, då simmade han, medan han bet räfven i örat. Denna bedrift hade han just hunnit utföra och höll på att åter krypa i "paltorna", då vi kommo fram.
Enhvar af oss hade således lyckats att göra slut på något af de vilddjur, som varit med om att ödelägga villebrådet på Otavasalo och förstört jakten för oss; detta var åtminstone ett tillfredsställande resultat af denna eljes så sorgligt misslyckade jaktfärd.
Jag hoppas jaktegaren nu bättre än då var fallet sköter villebrådet på holmen. Detta var min sista jakt i Tavastland.
Höststämning.
När den annalkande höstens dagar påfallande snabbt bli kortare, när fuktiga, gråkalla dimmor svepa allt som sensommaren eger af grönska och blomster i en tät slöja, när de utlefvade löfven sakta, dallrande digna till marken eller af den hvinande första höststormen, som vemodigt klagande rasar i träden, sopas — sopas bort för alltid, när öfverallt tydliga spår af ohjälpligt förfall visa sig i naturen och förgängelsens okufliga makt segrar öfver skapandets "varde", då — är det bäst att lämna sommarnöjet och flytta till staden.
Slutord.
Månne det finnes någon större och renare njutning för den, som året rundt vecka efter vecka drar sin vef i industrins tjänst, än att under vår korta sommar på lördagseftermiddagen få skaka kontors- eller fabriksdammet utaf sig för att en hel hvilodag njuta af friheten? Det är begripligt, att mången då längtar ut i den fria, friska naturen för att där hvila ut och åter lefva upp samt samla nytt mod och nya krafter för arbetets fortsättande.
Människan är i behof af en sådan uppfriskning för själ och kropp, som borde vara tillgänglig för alla. Är det icke härligt då naturen vaknar till nytt lif, då den första friska grönskan spricker fram och ljumma fläktar smeka lefnadslust i allt skapadt efter vinterns långa dödsdvala, då de första vårblommorna titta fram och fågeln sjunger om sin nyvaknade älskog? Att då i den ljusa fridfulla sommarkvällen från sitt eget lilla natursköna sommarbo blicka ut i naturens helgdagsstämning öfver den lugna sjön med de många vackra vikarna och holmarna, öfver skog och fält, är en oskattbar njutning för den som har sinne för naturens skönhet. Lycklig den som har tillfälle därtill! I aftonsvalkan sitter man så trefligt tillsammans och njuter af sin tillvaro, samtalar om ett och annat vid myggans surrande dans och grodornas vårsång från ankdammen eller hundens gläfs från den aflägsna bondgården. Det är en aftonstämning med lugn och fridfull ton, som efter dagens möda verkar vederkvickande på ansträngda nerver, sakta förberedande dem för nattens hvila. Ingen fabriksklocka, ingen lokomotiv- eller ångbåtshvissla, påminnande om förnyadt arbete och jäktande, stör njutningen och friden; lugnande och idylliskt ljuder koskällan från den närbelägna vägen, där den hem vändande hjorden säfligt drager förbi. Från klockstapeln vid den aflägsna kyrkan för den ljumma aftonbrisen klangfulla, högtidliga toner, sakta förklingande mot ett aflägset fjärran, förberedande den stundande hvilodagen, manande till andakt och frid. De ljuda än i minnet som en hälsning från längesedan gångna, njutningsrika dagar. Lyckliga och minnesvärda voro somrarna i Teisko.
Tillägg mer än tjugo år senare.