Då denne slutligen med ord och smek lyckats något lugna den rasande tiistin och förmått honom att släppa fångsten, upptäckte vi att det denna gång icke var en jagande kattf—n, som vi råkat komma öfver, utan en mård, hvilken troligen fått med af skottet, eftersom hunden fått tag uti honom. Vid lyktans svaga ljus undersökte vi tjädern och funno honom illa sargad på halsen samt luftstrupen nästan afbiten. Den hade alltså säkert blifvit mårdens byte, om icke ödet fogat att både angriparen och den öfverfallna nu voro vårt. Mården hade således varit på röfvarstråt i månskenet och öfverrumplat den sofvande tjädern, hade bitit sig fast och därpå af den flyende förts ned till marken, där de båda fått dela samma Öde.
Brännis var mycket belåten med den sällsynta dubletten skjuten vid månskenets svaga belysning, hvilken jag dock mera ansåg vara en lyckträff, hvarför jag mest fägnade mig åt den erhållna och säkert sällsynta inblicken uti lifvet i naturen, där ju lömska mord äro "mörkrets gärningar" och där det är "all världens lopp, att den ene äter den andre opp".
Att sofva ville efter denna egendomliga tilldragelse icke vidare bli något af, vi samtalade länge om händelsen, tills det småningom ljusnade och vi måste tänka på vår jakt.
Pläderna och det så oväntadt öfverkomna villebrådet gömdes tillsvidare i närheten af vår hviloplats, hvarefter vi följde den redan länge oroliga hunden på hans forskningsvandring under granarna. Ehuru denna tiisti var lika kvick och ifrig att söka som hans föregångare för fjorton år sedan, tycktes han dock ha mycket sämre tur att hitta fågel eller rättare sagdt ingen tur alls, ty allt lystringsmorrande och alla svansviftningar uteblefvo totalt. Ju längre vi vandrade, desto längre blefvo vi ock i synen, och då vi öfver en timme förgäfves smugit framåt under tystnad, satte vi oss och fortsatte att tiga. Efter en stund kom hunden och tog plats bredvid oss; synbarligen hade äfven han förlorat hågen för att längre fortsätta det lönlösa sökandet. Sorgliga utsikter! Utom den af mården mördade tjädern hade vi ingen sett; ja, ej ens någon annan fågel, och nu var det redan ljusa dagen.
Hvart vi än kommo, på alla kreatursstigar, hvilka i stort antal föra kors och tvärs öfver holmen, funnos slagfällor för fågelfångst gillrade eller hopfallna; rundtomkring hvarje glänta, där bärris växte, stodo de ställvis så tätt, att de i kil form uppsatta rishägnaderna nådde hvarandra. Här hade fågelfångst bedrifvits i stor skala och vi kunde icke undgå att fästa vår uppmärksamhet vid dessa i så ovanlig mängd här förekommande utrotningsverktyg för skogsfågel, af hvilka jag vid föregående besök icke observerat ett enda. Vi sågo många fällor, vid hvilka i större myckenhet af vinden kringspridda fjädrar förrådde, att räfven eller annat rofdjur anammat fångsten innan fångstmannen vittjat dem; han hade således arbetat för att proviantera räfven.
Vi kommo sålunda småningom till full visshet om att denna förr genom sitt aflägsna läge fredade och därför rika jaktmark blifvit, hvad villebrådet beträffade, illa medfaren af människor och rofdjur, åtminstone var tjäderstammen totalt ödelagd, och den af mården under natten tagna tuppen föreföll oss som "den siste Mohikanen" uti Coopers berättelser om indianerna i Nordamerika, ty vi fingo icke se någon vidare under våra vandringar öfver hela den stora holmen, endast fällor, många fällor, "legio" som Brännis sade.
Betydligt reducerade till humöret återvände vi ned till ångslupen för att se hvad Öster höll på med och funno morgonkaffet färdigt. Han yttrade sin förvåning öfver att han icke hört oss skjuta, och då vi meddelade honom den erfarenhet vi haft och hvilket intryck vi fått af hvad vi sett, sade han sig hafva anat det, emedan han hela morgonen sett en stor slaghök kretsa öfver holmen. Således fanns där äfven en sådan buse.
Efter kaffefrukosten skulle det bli harjakt och vi begåfvo oss på väg med hundarna i den förhoppning, att hararna på ön icke minskats i så betänklig grad som tjädrarna. Öster hade ingen lust att följa med, ty han menade att man under så fatta omständigheter mycket säkrare kunde taga abborrar i sjön än harar på Otavasalo. På morgonen hade himlen blifvit gråmulen, men då vädret höll sig lugnt och dagg fallit tidigare på natten, var det gynnsamt för harjakt. Länge vandrade vi hit och dit samt kommo slutligen till höjden midt på holmen, utan att hundarna fått upp, ehuru de sökte ifrigt.
Då stället var fritt beläget, satte jag mig där och såg uppåt det allt mer mulnande himlahvalfvet, funderande på om det skulle bli regn. Brännis kom ock dit, och vi talade om att återvända till staden, då jag fick se den af Öster omnämnda roffågeln göra sina kretsar lågt öfver träden norrut och småningom komma allt närmare. Jag fäste kamratens uppmärksamhet på honom och gjorde mig färdig att skjuta. Brännis sade visst skrattande: "den går nog fri för dig, han är för högt uppe", men jag kände till min långa bössas egenskap att skjuta långt och sprida måttligt samt väntade tåligt. Då höken slutligen befann sig rätt öfver oss sköt jag; fågeln gjorde ett par häftiga vingslag liksom för att hålla sig uppe och kom därpå som en sten ned på marken ett kort stycke ifrån oss. Det var en stor fullvuxen jaktfalk, som fått fyra hagel i kroppen, hvaraf ett genom underkäken rätt upp i skallen. En stund sutto vi ännu kvar och undersökte hökens skottsår, men sedan vi till nöjes betraktat fågeln, kallade kamraten på hundarna, jag hängde fågeln på ryggen och vi gingo för att göra ett sista försök mot holmens östra ända. Hunna till en från norr i holmen inskuren vik fingo hundarna upp emellan strandens alar; med högljudt skall gick drefvet utmed stranden västerut. Att följa tätt efter eller genskjuta drefvet, som i den oländiga marken gick fort undan, var icke värdt att försöka, och af dess raka sträckning utan alla sidobukter slöt Brännis att det gällde räf och icke hare. Vi bjödo dock till att komma möjligast nära och rusade längs de kors och tvärs ledande stigarna åt ångslupen, då vi, knappast hunna halfvägs dit och andfådda saktande farten, hörde ett skott.
Det kunde icke varit någon annan än Öster som sköt, och då hundarna med detsamma tystnade, kunde vi gissa hurudant resultatet blifvit. Där fanns således intet vidare att uträtta och därför fortsatte vi vandringen i makligare tempo. Vi medtogo på vägen pläderna och villebrådet samt kommo så slutligen trötta och besvikna fram. Vid båten höll Öster på med att kläda på sig, och då jag frågade om han badat, pekade han skrattande mot ångslupen, där en stor räf låg, och sade att han dykt efter den.