Pelle måtte således hafva lärt konsten att äta hö af den bland hästarna som han hyllade sig till, och det bekom honom synbart väl, ty han blef snart riktigt fet, och när han väl blifvit det, så — dog han som andra.
Andra och sista jakten på Otavasalo.
Fjorton år hade förflutit sedan den förut skildrade första jakten, som jag varit med om på denna stora holme, då jag åter besökte den med afsikt att jaga där, förmodande, att den var lika rik på vildt. Det var i midten af september 1879 denna andra jaktfärd dit företogs med en annan ångslup än då, och äfven jaktkamraterna voro andra. Kassören var afliden tio år förut i en tärande bröstsjukdom och kaptenen hade ett par år efter det hans ångbåtsbolag upplösts sökt sig plats i de sällare jaktmarkerna.
De nya följeslagarena voro brännmästaren vid spritfabriken i T:fors O. Gerlin, unter uns "Brännis" kallad, och min gamle trotjänare Öster, äfven de nu längesedan döda.
Under årens gång hade jag på Teiskofärderna och äfven eljes ofta kommit förbi Otavasalo i roddbåt och ångslup utan särskild anledning att gå i land där, men öfvertalades nu af Brännis att följa med på en jaktfärd dit. Han, som eljes kände till och hemsökte hvar holme och udde nedanom Muurola kanal, påstod sig icke ha jagat där, ehuru han skulle haft god tid därtill, eftersom hans fabrik icke arbetade på somrarna.
Då var han kapten på hjulångaren "Elias Lönnrot", sedan den flyttats till Näsijärvi, där den släpade stockflottar på vattendraget. Medan båten krälade fram mellan uddar och holmar fördref han tiden med att jaga öfverallt längs båtens stråkväg och gjorde slut på allt hvad han kunde komma öfver af hoppande och flaxande villebråd. Han påstod, att det borde finnas både hare och fågel på Otavasalo och äfven jag trodde så, efter hvad jag längesedan sett och — emedan han icke varit där.
Brännis var en treflig kamrat och som väldig Nimrod alltid egare af goda stöfvare, hvarför det var ett nöje att jaga i hans sällskap. Då hvarken han eller jag egde hund som skällde för fågel, hade Öster anskaffat en "tiisti" från Ylöjärvi som skulle vara van att titta efter tjäder i granarna. Liksom vid förra jaktfärden till Otavasalo anlände vi denna gång dit i mörkningen. Vädret var klart, lugnt och torrt, lofvande något månsken fram på natten. Vi lade till med ångslupen vid samma sedan förra besöket bekanta ställe, där allt tycktes vara sig likt, utom att den till stranden genom alskogen ledande öppningen nästan vuxit igen.
Då aftonen var varm, hoppades vi att natten icke skulle bli alltför sval och beslöto därför att öfvernatta i det fria, i synnerhet som bänkarna i ångslupens "salong" voro väl smala och obekväma att ligga på. Öster fick stanna som vakt ombord och stöfvarna instängdes i hans koj uti fören. Medtagande ett par pläder, fågelhunden och en påtänd lykta trängde vi fram mellan albuskarna och sökte oss till en mindre skogsäng, omgifven af större och mindre täta granar. Under en af dessa slogo vi oss ned, lindande in oss uti pläderna, släckte lyktan och försökte somna. Detta lyckades snart för kamraten, men jag, som alltid haft svårt att få sömn ute i fria naturen, låg länge vaken, lyssnande till ständigt förekommande ljud och spanande efter hvarje skymt af föremålen i det trots stjärneglansen djupa mörkret.
Längre fram på natten måste jag ändå ha somnat, ty jag vaknade ur halfslummern af den mellan oss liggande hundens sakta morrande. Jag satte mig hastigt upp och lyssnade. Ofvan trädtopparna till vänster stod månen klart belysande den lilla ängstäppan framför oss och granarna bortåt höger sida, hvartåt den alltjämt svagt morrande hunden såg. I den djupa skuggan under de höga träden försökte jag förgäfves upptäcka något som kunde hafva väckt hundens uppmärksamhet, då tydliga ljud hördes, liknande en tupps skrockande läten, om han under natten ofredas på sin stång i hönshuset. Med detsamma gläfsade hunden och jag gaf en omild knuff åt kamraten, hvilket kom honom att hoppa upp och fatta bössan.
Allt detta hände inom några ögonblick. Ytterligare ett skrockande hördes, och då vi sprungo upp kom ett svart flaxande föremål, ständigt utstötande samma ljud, mera fallande än flygande ur de i fullt månljus stående granarna ned på ängen omkring tjugu steg framför oss, och där snurrade det omkring liksom besatt af en ond ande. Hunden rusade dit, Brännis sköt och vi skyndade båda till. Lyktan hade jag medtagit, och vid dess sken såg jag en stor tjädertupp ligga död på marken och hunden hålla på med att skaka lifhanken ur ett svart djur, hvilket han på inga villkor ville afstå åt Brännis.