Den förut omnämnda skadskjutna skatan hade på barnens förbön fått behålla lifvet och bodde till en början i en hönsbur, men blef småningom så tam, att den fick springa fritt omkring och visade ingen lust att rymma. Barnen matade henne med allt möjligt, men dock mest med fisk, som de själfva metade. Denna fågel blef en mycket argsint och ilsken krabat, som alltid var färdig att hugga till med sin hvassa näbb, om man icke passade på att akta ögonen och hålla fingrarna undan då man gaf henne mat. Detta lilla glupska djur kunde sluka flere små fiskar efter hvarandra, så att den sista oftast satt kvar i halsen. Då barnen första gången sågo fågeln sitta orörlig och rak med en fiskstjärt stickande fram ur näbben, förgäfves bjudande till att få ned den stora biten, blefvo de, då det icke hjälpte att hälla vatten i näbben, skrämda och rusade in, ropande: "Tara dör, Tara storknar, Tara har fått en för stor fisk i halsen!" Namnet Tara hade barnen gifvit fågeln, emedan den hela dagen i ända skrek "arrr, arrr, arrr" så snart någon var i närheten; detta lät som ett varningsrop, ty kom man för nära fick man känna af näbben. Det såg visst hemskt ut att se fågeln stå pilrak med ut- och invända ögon och till marken hängande vingar, medan löjstjärten tittade fram ur näbben, men litet massage hjälpte snart ned fisken, och då kommo ögonen åter på rätt.
Småningom blef Tara så hemvan, att hon rådde på barnen och Östers Kurre lika väl som på den till en stadig bässe uppväxta lamungen, som vi hittat, och det var ganska lustigt att se då jungfrun på morgonen gick till källaren efter mjölk. Alla tre kräken hade af henne blifvit vanda att då få sig tilldeladt litet däraf och denna utdelning aflöpte aldrig utan ihållande nappatag mellan kontrahenterna. Kurre skällde och nafsade, Pelle stångade, så mycket han med sina korta hornstumpar kom åt, men Tara rådde på dem båda, ty hon satt på deras hufvuden och hackade dem i synen turvis. Då måste de andra ge vika, tills hon på kanten af kräkens gemensamma mjölkfat druckit sig mätt. Småningom hade Tara blifvit så flygfärdig att hon orkade upp på taket, och där fick hon ibland besök af släkten, hvilken hon dock icke ville veta af och körde bort alla utan åtskillnad. Bäst trifdes skatan inomhus, och kunde hon smyga sig dit genom dörr eller fönster, så satt hon helst långa stunder framför spegeln försjunken i själfbetraktelser.
Passade man icke på att stänga dörrar och fönster, då bordet dukades, så fick man se märken efter henne i gräddskålar och smörfat, ty aptit hade hon alltid, och intressant var att iakttaga fågelns uppmärksamhet och den slughet, hvarmed hon följde hvad som försiggick. Hon såg och kom ihåg allt, som gömdes eller ställdes undan, och begagnade sig sedan af lägligt tillfälle för att obemärkt lägga sig till med det åtrådda, om detta ock först lyckades en eller flere dagar efteråt.
Blefvo dörrarna till rummen på morgonen någon gång lämnade öppna, så voro de tre kräken, hunden, bässen och skatan, som redan länge väntat i förstugan, ögonblickligen inne hos barnen och lefde där värre, ty barnen hade skämt bort lekkamraterna och det var icke lätt att få ut dem.
Men Tara tyckte som andra hennes släktingar mycket om det som var blankt och detta var hennes olycka. På hösten flyttade hon med till staden och hölls lös i köket. Där försvann småningom ett och annat som glänste, och då jungfrun en gång kom öfver henne på väg ut genom fönstret med en silfversked, var hennes öde besegladt.
En annan barnens afhållna lekkamrat var, som nämnts, bässen "Pelle" i dess yngre dagar. Detta hittebarn från den ensliga ön i Koljonselkä hölls af fostermodern, husets jungfru, städse snöhvitt, tvättadt och kammadt, samt såg med ett rödt eller blått band om halsen ganska idylliskt ut, ungefär som ett lam i adertonhundratalets herdesånger. Lamungen matades uteslutande med mjölk, och detta födoämne bekom den så väl, att den mot hösten vardt en grann utställningsbässe af tavastländsk landtras. Men det gick som för annan ungdom, ingen uppfostran tog på honom, och ju större han växte, ju mera han började vara medveten om sin styrka, desto envisare och stridslystnare blef han. Snart var han en sådan bjässe, att han inom villans inhägnad ingen annan buse hade än skatan Tara, hvilken högg honom på nosen; utanför stängslet fruktade han sina egna släktingar, gårdens fårflock. Ty då denna på eftersommaren betade i hagen intill villan och Pelle fick se så många honom liknande kräk, blef han rädd och rusade i förskräckelsen in i köket och under kjolarna på fostermodern, så att hon drogs omkull. För att vänjas vid sådant sällskap togs då Pelle fatt och fördes med våld ut i fårvallen, men afsikten misslyckades totalt, ty knappast hade han blifvit lössläppt så for han därifrån utförbacke och, utan att i förskräckelsen se hvart det bar, rakt ned i sjön, där det dock var långgrundt. Då vattnet steg honom under buken, hejdade han sig, men vågade sig icke i land, där hela fårskocken samlats som åskådare. Ideligen skrikande bä, bää, som väl skulle betyda hjälp, hjälp, stod han kvar där, tills Öster bärgade honom. I detta fall var Pelle ingen hjälte, och denna rädsla för andra får gick aldrig ur honom, så länge han lefde.
Då Pelle växt upp vid oblandad mjölkdiet, lärde han sig under sommarn icke att äta gräs, fastän han tjudrades där det vackraste växte. Gräset skars åt honom och barnen stoppade det många gånger med våld i hans mun, men allt var förspilld möda, Pelle förstod icke att tugga och spottade ut maten, ty han hade aldrig sett någon äta gräs. Ledsamt nog hade icke ens fostermodern lust att föregå med godt exempel och äta gräs för att lära honom. Så stod den stackarn, då han var hungrig, och ropade sitt bä, bää, hvilket då måtte hafva betydt mjölk, mjölk, ända tills han fick sin begäran uppfylld, ty den låten var i längden mycket otreflig. Pelle var mycket dum och envis och kom sig därför icke för med gräsdieten, så länge han var på landet.
Under tiden hade han dock hunnit med att uträtta ett och annat. Pelle fick i unga dagar gå lös inom villans område, ty han gjorde aldrig skada och förstod sig icke ens på de läckraste grönsaker i köksträdgården. Som yngre lät han barnen tuffla om sig efter behag, men uppväxt blef han okynnig och oregerlig, hans lek närgången och plump. Det var honom ett nöje att traktera husets lilla dotter med en puff på det mjukaste stället af baksidan, så att hon föll framstupa, och den fyraårige brodern, som liggande på marken djärfdes nicka åt honom med hufvudet, fick sig strax en puff i pannan med den effekt, att två mörkblå uppsvullna knölar visade hvar de växande hornstumparna träffat. Pelle tyckte mycket om socker; han hade fått någon bit då toppsocker hackades sönder, hvarför han kände till det därvid åstadkomna bullret, och följden blef snart den att han, så snart de välbekanta knackningarna hördes, rusade mot köksdörren. Lyckades han då komma in och icke strax erhöll den vana tributen, så trakterade han den hackande så oförsynt med hornstumparna, att han snart blef ensam vid sockerlådan. Dessa närgångna attentat gjorde småningom slut på kamratskapet, Pelle kördes bort och hade ledsamt i ensamheten, hvilket han yttrade med ihållande bä, bä-ä, som troligen äfven betyder att det är tråkigt att vara allena.
Fruntimren voro slutligen smått rädda för honom, ty då de gingo någonstädes, där han var i närheten, förfelade han aldrig att som objuden kavaljer infinna sig till sällskap. Han gick då tätt bredvid dem eller till hälften framför deras fötter, så det var nästan ogörligt för dem att komma framåt. Puffades han på allvar undan eller fick en lindrig spark, så blef han förolämpad, och innan man visste af det, vankades en så eftertrycklig puff i ena knävecket, att man stupade i kull som en kägla. Detta hände äfven andra än barnen, till och med Öster, som den gången blef något häpen öfver Pelles styrka. Mest fingo dock fruntimren lida af hans efterhängsenhet och de gingo därför aldrig ut utan käpp.
Slutligen måste Pelle hvarje morgon förvisas ut i hagen, och då han där icke ens kunde förströ sig med ätande, gjorde han det med att så ihärdigt skrika sitt bä, bää, tills slutligen någon, som icke orkade höra detta längre eller tyckte synd om kräket, åter släppte in honom på gården. Så pågick detta nöje undan för undan flere gånger på dagen, ända tills Pelle vid sommarns slut flyttade med till staden. Där blef han anställd som stallgumse, och då mjölkutfordringen med detsamma måste bli slut, fick Pelle det mycket svårt och företog sig slutligen, nödd och tvungen af omständigheterna, att hellre äta hö än af svält stryka med på kuppen.